Tre månader har gått. Tre månader sedan min älskade vän och farmor lämnade livet. Inatt drömde jag om henne och fick höra hennes röst igen. Jag tycker om det. Det är inte sorgligt eller svårt just det. Det är det verkligen inte. Jag tycker om drömmarna. Jag upplever saker igen, nya "gamla" minnen kommer tillbaka och jag får minnas. Drömmer inte om henne varje natt nu längre, som jag gjorde tills nyligen. Det känns lite otäckt, för betyder det att jag glömmer henne lite för varje dag som går? Jag vill aldrig glömma, det är något som skrämmer mig. Att man glömmer saker med tiden. Jag är nog mest rädd att glömma hennes röst. Den rösten som hjälpt mig så mycket i livet, som gett mig kärlek, goda råd och även sagt åt mig bestämt när hon inte gillat det jag gjort.

Tre månader har gått nu idag, sedan den där dagen när jag satt vid henne när hon somnade in för alltid. Sedan den där klumpen i magen satte sig fast för att inte verka vilja lämna min kropp. Än har jag inte varit vid farfars och farmors grav. Det är bådas grav nu, förut var det farfars grav som hon och jag pratade om ibland och besökte. Hon brukade ringa mig och fråga om det var jag? När det satt ett nytt ljus där uppe när hon kom. Det värme i henne när jag gjort det, trots att det inte var för hennes skull utan ett ljus till min saknade farfar från mig. Men hon blev glad för sånt. Jag har inte varit vid graven än för jag har helt enkelt inte klarat av det. Tänker på det hela tiden, men jag tänker att när jag ser hennes namn där bredvid farfars så kommer jag inte kunna ha det ogjort... att ha sett verkligheten.