Vår tid som glittrade när jag var liten. Vår tid är påminnelsen om att solen ska fortsätta skina.
Även om det är tungt ibland, när man är sliten. Så är dessa minnen mina.

Vi var något stort som jag önskar fanns kvar.
Du är något stort för många, ändå är du nu något som var.

Någon fanns där och alltid förstod. Du.
Du har suttit här nånstans. Glad som jag över allt som fanns.

Någon har gråtit av förtvivlan. Jag.
Det blev min tur att sjunga för dig nu. Det ger mig tröst ännu.

När jag satt hos dig innan du somnade in. Kommer alltid minnas.
Jag förstod att allt var på väg att ta slut, men att du varit min. Du och jag kommer alltid finnas.

Dikt tillägnad min vackra farmor, nu när julen närmar sig. Första julen utan hennes léenden och omtänksamhet. Första julen jag ska uppleva utan min älskade farmor. Jag saknar nu kanske mer än någonsin. Och jag hatar mer än någonsin att tider bara går och går. Längre bort från det som var, längre bort hela tiden.