Nu har en vecka gått. För en vecka sedan fanns fortfarande hopp, det fanns kvar ända till sista andetaget.. sedan blev det väldigt tomt ett tag. Nu hoppas vi istället att du har det bra och att du är med farfar.
Vi tänker inte helt klart, vi hoppas fortfarande att du ska återvända och jag tänker att du plötsligt ska ringa sådär som vanligt och säga "Vad gör Thina idag?".

Jag hör hennes röst så tydligt inom mig och jag förväntar mig att få höra den snart igen. Jag förstår helt enkelt inte.
Hur mycket jag än tänker och känner efter så kan jag inte förstå att det här har hänt! Det är ofattbart, och jag undrar om det inte alltid kommer vara så... Trots att jag kanske inte borde, så känner jag mig väldigt ensam.

Vi visste alla att hon hade en stor plats i mitt hjärta, och även om hon förstås alltid är där så är det nu väldigt tomt på ett sätt. Vi hade en speciell relation och har haft det hela livet. Hon har alltid gjort allt för oss hon älskat, ett tag för några år sedan insåg jag inte att hon gjorde just det då när hon gjorde en sak jag inte gillade. Men hon gav sig inte.
Vårt band är förevigt och av kärlek, och jag saknar henne så mycket att jag tror jag ska gå sönder emellanåt.

Ensamheten kommer av att jag inte vill gå vidare än och för att jag inte känner att jag kan prata med några om det här direkt. Jag kan säga en del, berätta en del men ingen kan någonsin förstå även fast att jag vet att de finns som vill förstå och försöker. Mer än så går ju bara inte. Även om det är det jag behöver för att kunna prata.

Jag ska sitta ner i lugn och ro sedan och tänka på den där dagen, för en vecka sedan då ett mycket älskat liv tog slut. Jag har försökt låta bli att tänka men vet att jag behöver göra det och så vill jag berätta hur det gick till. För att berätta för er som vill veta, och för att bearbeta det själv. Som sagt, lite i taget..


Under tiden mina vänner... Min hjärna är ett virrvarr, och mitt hjärta gråter som fan, men ni finns i mina tankar ändå förstås.. det vet ni ju. Jag är glad att ni finns i mitt liv.