"Om jag tar upp telefonen och ringer kommer hon väl svara, jag har tänkt försöka men sen säger den mer rationella delen av mig att man inte gör så.. "

Läste precis på Saras blogg och ja, vi känner likadant i det här, helt och hållet tror jag. Och just den här meningen hon skrivit har jag tänkt flera gånger varje dag sedan i tisdags. Jag vill ringa farmor men jag tar bort tanken snart efter jag hunnit tänka att "så gör man väl inte". Jag känner hela tiden att jag tror att hon kommer svara om jag ringer sådär som vanligt, men jag vet ju att det inte blir så hur mycket jag än vill och önskar.. Men faktan och mitt hjärta är inte alls vänner.

Har gråtit igen efter att försökt låta bli pga mina svullna ögonlock som svider. Jag orkar egentligen inte heller även fast jag borde och behöver. Vill inte tänka på det men ändå.. jag tänker ju på det hela tiden, det går ju inte att få bort de tankarna. Vill inte få bort dem heller. Jag vill inte att dagarna ska gå. Jag vill inte glömma något alls, vill inte gå vidare.. än. Samtidigt är jag rädd att det blir som med farfars död. Att jag ska gråta och sakna sådär otäckt mycket hela livet och aldrig komma över det, aldrig kunna gå vidare helt.

Det har varit en för tung dag idag. Varenda steg jag tar känns som att det sitter fast stora klot på fötterna som jag försöker rubba för att ta mig fram. Jag orkar ingenting och jag känner mig ensam i mina tårar. De rinner nedför kinderna och jag känner att jag inte vet vad jag ska göra för att må bättre. Jag saknar henne så otroligt mycket och jag älskar henne så mycket att jag inte vill klara mig utan henne. Hon har dessutom alltid gett de bästa råden, tagit hand om mig när jag behövt, tröstat när jag varit ledsen, visat att hon bryr sig så gränslöst mycket.
Jag satte på den lilla filmsnutten igen som jag spelade in i somras på farmor. Jag vill aldrig glömma hennes röst, hennes sätt, hennes doft, hennes skratt och hennes extrema omtänksamhet.

Jag vill inte att det här ska vara sant. Säg mig att det är en fruktansvärd mardröm, säg det.