Hälsade på farmor igårkväll...

På sjukhuset:

Sköterskan som tog hand om farmor nu kom ut och pratade med oss först och förberedde oss på besöket, det var nog bra eftersom det är en sådan skillnad att se henne så sjuk och med så extremt mycket saker/mediciner inkopplade i kroppen och ett stort silvrigt värmetäcke (som såg ut som tjockt folie) på sig. Hon förklarade vad det var för slangar i henne och varför och att det kunde se otäckt ut. Jag hade ju bara varit där innan det blev såhär illa!
Men som sagt så gick det bra, det kändes bra att vara där även om det kändes så otroligt konstigt och fel. Vi var där ungefär en halvtimma och jag pratade med henne hela tiden.

Nynnade på "Tryggare kan ingen vara" för henne, hon sjöng alltid den för mig innan jag skulle sova när jag var liten. Berättade att vi alla tänker på henne hela tiden, att jag tänker och önskar varje minut, att jag älskar henne så otroligt mycket och saknar henne, saknar de långa samtalen om allt, hälsade från pappa som är sjuk som inte kan hälsa på sin mamma därför (hemskt), hälsade från min faster och från mamma och mormor. Berättade att Jennie mår bra och busar runt hemma och ger oss glädje i det dystra. Pratade om att hon ska bli frisk, att vi alltid finns för henne och kommer hjälpa henne, att hon måste kämpa för sig själv och för oss, att vi behöver henne.. och att jag längtar så tills hon kommer hem och mår bra igen...., Sa att "jag vet att jag låter ledsen, men det är för att jag är ledsen och jag får vara det". Sa att jag tror att hon hör mig fast hon sover och att jag tycker det är bra att hon får sova och vila upp sig. "Det här gör nog susen!" sa jag. Försökte låta lite gladare och hoppfull.
Lämnade en liten nalle som håller i en blomma och så ett ihoprullat litet papper med några meningar från mig som jag hoppas att de läser för henne när hon vaknar. Pussade henne på pannan, strök hennes hår och klappade hennes kind. "Jag älskar dig farmor".

Tårarna kom och jag var nära att börja gråta sådär hårt flera gånger, kände hur det var så nära eftersom det blivit så många gånger nu men jag klarade att tvinga tillbaka det. Det var bra. Gråta kan jag göra hemma. Där vill jag ge styrka. Det var sorgligt att lämna henne där även om det kändes bra inuti att ha varit där iallafall.
"Jag måste gå nu farmor, vi ska hämta Jennie och åka hem. Men jag kommer till dig igen. Jag älskar dig."


Lite hopp infann sig oförklarligt igårkväll efter besöket på sjukhuset och jag har känt mig lite "gladare" om man nu kan kalla det så.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Så skönt att det gick bra.

Jag fortsätter att hålla tummarna för henne.

Kram kram

2009-01-16 @ 17:32:17
Postat av: pernilla

håller tummarna.. verkligen..

2009-01-19 @ 15:27:08
URL: http://pernillape.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback