Blogginläggen är få mot förut. Har knappt några ord att skriva. Jag känner mig trasig. Vet inte om det kan vara rätt ord ens. Vet ingenting, vet inte hur jag känner. Jag kan inte ens skriva ner känslorna på papper, som jag brukar för att det hjälper. Mår faktiskt så otroligt dåligt just nu. Klarar inte av det här alls. Så oväntat, så plötsligt och allt är illa. Det blir ingen förbättring, det verkar snarare tvärtom. Hur ställer man in sig på att min farmor och nära vän kanske inte kommer finnas kvar? Jag klarar det inte, verkligen inte. Kan hon inte få en chans till... Saknar henne så. Vill bara vara hos henne, fika med henne, prata en massa strunt och allvar med henne, krama henne, finnas för henne, se henne vara pigg och glad - som alltid. Jag har så mycket minnen och framtid att prata med henne om, att dela med henne. Hur ska det här gå. Vill inte att hoppet ska minska såhär hela tiden. Svullna ögonlock och bultande huvud, jag gråter för att jag är så rädd att förlora henne. Hon står mig så nära och i tankarna är hon precis hela tiden. Vill inte få beskedet.. Det kommer ta så hårt. Har massor mer att säga henne, har så mycket mer kärlek att ge henne.
Hon måste stanna. Här hos oss.
Jag hoppas att hon håller sig hårt fast, vi hjälper till.