Mina evigt älskade, saknade...

Jag var o pratade några meningar med farmor o farfar i helgen med. Och satte dit en bukett med blommor. När jag satte den i vasen, efter att ha hämtat nytt vatten, så tänkte jag "tänk om jag stod i farmors hall nu och kunde ge dem direkt i handen. Hon skulle blivit så himla glad" och det stämmer ju så väl. Men det blir väl att tänka ett "aldrig mer" igen då som jag redan gör så ofta. Tror mitt i all sorg ändå att farmor skrattade åt mig när jag var dit med blommorna - jag gick i höga pumps på kyrkogården, eftersom det helt enkelt var det jag hade på mig när jag bestämde mig för att gå dit. Men det var inte helt lätt där i gräset när jag åkte ner med den smala klacken där i hela tiden :/ :) Så, det syns vem som varit där och traskat runt graven.

Minns när bara farfars namn stod på stenen. Och en tom plats bredvid. Minns hur man tänkte att "herregud där ska det stå Ingrid en dag" och man blev rädd i förväg. Ledsen och rädd i förväg. Nu är vi ju där. Ingrid står det på stenen bredvid farfars namn. Hon är begravd bredvid sin älskade make och förhoppningsvis är de tillsammans nu.
Men det känns konstigt det där med att det är hon som valt ut stenen en gång, det är hon som tagit hand om graven och gjort så fint jämt. Och hela tiden visste hon att hon själv ska ligga där en dag... Usch så hemskt det här är! Saknaden är rent ut sagt förjävlig!

                        
                                        

Kommentarer
Postat av: sarase

fint skrivet. våra nära och kära som klivit till andra sidan finns där någonstans och de vakar över oss :)



klart du får härma. det är det bloggar är till för att inspireras :) Puss o kram

2010-04-21 @ 23:47:31
URL: http://sarase.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback