Skrika lite tyst ut i låtsasvärlden att jag bryter ihop snart av att aldrig få SOVA om nätterna! Man vaknar på morgonen vid ca kl 05.30 efter att ha haft en jävulsk natt med mardrömmar och med tusen miljoner avbrott i det som försöker bli någon sorts djupsömn någon gång under nattens timmar då man bör just det.. sova. Man vaknar av hets, hets, hets och vill bara gråta = även det mest ett resultat av alldeles för lite sömn.

Jag tyckte förr att jag var gjord till att få barn, levde för att bli mamma. Och jag tycker det än. Men ibland när det är som jobbigast tvivlar jag, liksom en miljon andra mammor gör gång på gång utan att våga säga det högt. När det är jobbigt hemma eller livet är jobbigt, eller som nu när man inte fått sova ordentligt på flera veckor (och om jag ska se till många icke-föräldrars sömn så har jag ju sovit dåligt i mer än 3 år nu, eftersom det just inte varit lätt här) så tvivlar man. Jag har ett mycket krävande barn, men jag älskar henne djupt, djupt, djupt hur jobbigt det än må vara emellanåt, och hur lite sömn jag än fått. Lilla hjärtat mitt.
(Det jag tvivlar på då och då är min roll som mamma, inte på mitt barn. Kan vara bra att påpeka ;))

Just nu har tösen börjat dansa till Chesslåtarna i sin "prinsessklänning" och med min gamla docka Malin, hon ler och roar sig lite själv. Då, nu.. i den här stunden kan jag omöjligt förstå hur hon nyss var så hetsig och krävande... Det är ju tur att alla stunder inte ser likadana ut! Oavsett bra eller dåliga. För annars skulle man knappast kunna uppskatta det bästa på samma sätt.


                                                   

(Tillägg: Detta gäller förstås PAPPOR också, kan också vara bra att tillägga. Men jag skriver utifrån mig som mamma ;))