Den 27 januari 2009 - sorg

Väldigt långt inlägg om en mycket svår dag den 27 januari. Vet att några vill veta och vet att jag behöver skriva om det hur mycket tårar som än kommer rinna under tiden.

Tänkte att jag skulle ringa farmor och bolla lite tankar o sånt förut. Visst tog det inte mer än ett par sekunder innan jag fick en helt annan tanke i huvudet men det är ändå konstigt att jag inte kan förstå och ta in det som hänt. Och ändå igår insåg jag en kort stund att jag aldrig mer skulle se hennes nummer på telefonen när det ringer. Det nummer jag ringt i hela mitt liv. Blev alltid så glad när hon ringde, det kändes alltid speciellt. Trots att vi hördes av ganska ofta ändå. Jag saknar henne så otroligt mycket hela tiden. Nu var det mer än två veckor sedan hon "dog". Jag hatar att verkligheten ser ut såhär. Är så fruktansvärt arg och ledsen hela tiden och som vi anar är det därför jag är så trött och matt och vill sova hela tiden. Tänker hela tiden på henne och på allt som hänt och varit det här året nu hittills. Såhär var den där dagen...

På tisdagsförmiddagen hade jag nyss blivit frisk från sjukan vi alla hade, Marcus mådde bättre men inte alls bra så han skulle vara hemma den dagen med. Jennie var okej nu efter sin sjuka med. Trött men mådde ändå så mkt bättre. Alla vi var jättetrötta och jag vet inte hur jag tänkte när jag drog ur telefonjacket den dagen. 
Pappa hade ringt men inte fått tag i mig, sa han när jag ringde och han precis kommit hem från att ha vakat hela natten på sjukhuset. Han och Catarina skulle vila sig någon timma och åka tillbaka sedan.
Han berättade att farmor inte kommer klara sig, att det var helt kört. Läkarna hade gett henne kvällen och natten högst. Men klockan var väl kring tolv  då på dagen och än låg hon och kämpade tack vare sitt friska hjärta och sina friska lungor.
Jag måste åka dit, sa jag bara och de hämtade mig så att vi var där strax innan kl 14.00.
I bilen dit minns jag att jag sa "Nu är det försent för ett mirakel va?" och jag fick förstås svaret att det var så.
Pappa släppte av mig och Catarina utanför sjukhuset och vi gick in medan han parkerade. Jag frågade hur pappa mådde och fick höra det och så frågade jag om farmor såg mycket mer sjuk ut än när jag såg henne sist ungefär. Jag vet inte varför egentligen, jag var inte rädd bara ledsen. Så otroligt ledsen och hopplösheten som började infinna sig var helt olidlig. Men på något konstigt sätt fanns faktiskt lite hopp kvar ända till slutet. Sen var det tomt i mig. Förutom smärtan.
När jag kom in till farmor på intensiven satt Yvonne där, min farbrors fru. Vi har inte setts på många år, vilket har känts knäppt. Hon sa "Hej Thina" och var snäll.  Hon sa åt mig att ta fåtöljen hon satt i. Jag känner att jag inte var något snäll och trevlig alls mot henne, men det var inte min mening. Hälsade knappt. Sa hej kort och tyst och var helt koncentrerad på min farmor som låg där med alla slangar och saker inkopplade.
Jag fick förklarat för mig hur apparaten som mätte "hennes sista tid" fungerade. Det jag menar är alltså den som man ser på hur syreintaget är och hur hjärtat slår. Den vi satt och följde noga sen i ytterligare ca två timmar. Mot slutet gick det fortare. Ett tag försvann nästan andningen och då slog hjärtat jättefort för att det kämpade så hårt. Jag tyckte så synd om henne. Har aldrig i mitt liv känt mig så hjälplös som under den här tiden. Jag kunde inte göra något för farmor, mig själv eller för någon annan för att ändra det som skulle ske. Vi kunde bara sitta där och titta på medan hon försvann från livet. Jag hatar det så mycket. Satt och rörde vid henne hela tiden, strök hennes hand och hennes panna och hår och jag pussade på henne och berättade hur otroligt mycket jag älskar henne.
Kenneth och Yvonne som åkt hem för att få byta kläder och tvätta av sig lite, fick vända direkt när de kommit hem. Titti ringde och berättade hur det låg till. Värdena hade snabbt blivit sämre, och vi förstod att det snart var dags. Mardömmen blev verklighet. Jag sa "jag vill inte" och min faster höll om mig. Vi grät och allt var så hemskt och så otroligt smärtsamt.
Vi intalade oss att farfar skulle ta hand om henne nu, att hon äntligen skulle få komma till honom som hon verkligen är värd efter alla år utan honom. Vi fick nog veta det också att det är så. Jag sa till farmor att vi är med henne hela tiden.
Det gick fort och hon tog sista andetaget kl 15,45. Vad jag minns kunde man höra att det var det sista andetaget. Sen blev allt tyst. En sköterska kom in direkt och stängde av apparaterna. Kändes som att jag skulle gå sönder av sorg och hopplöshet och det delar jag nog med de andra som var med också.
Jag höll i farmors hand hela tiden, när hon kämpade, när hon dog och efteråt. Ville inte släppa henne. Jag pussade hennes hand och ställde mig upp. Strök hennes fina mjuka hår och pussade hennes panna. Då tog hon ett kort litet andetag till trots att hon inte levde längre då.
Vi tog våra saker och gick ut. Faster sa att hon kommer få det bra nu. Jag vet att jag frågade henne undrande då, "men vi då, hur ska vi kunna klara oss nu".
I anhörigrummet kramade jag om min ledsna pappa som nu inte har varken mamma eller pappa kvar i livet. Sedan satt vi alla där medan sköterskorna tog bort "sjukvården" från farmor, tog in henne i ett tomt och tyst rum med tända ljus. Efter en halvtimma timma något sånt (tiden gick långsamt men hade ändå ingen koll) så fick vi gå in dit. Jag satt där länge, tittade och grät. Pratade och grät, strök hennes hår, smekte hennes hand. Hon hade redan blivit lite kall och ändrat hudfärg lite. Det kändes tomt, som att det inte var farmor som låg där. Hon fanns nog inte kvar i kroppen. Jag tror iallafall att hon var på väg ut från den och att hon såg oss ledsna förtvivlade människor. Stackars henne.
Jag visste inte hur jag skulle kunna lämna henne där. Hur kan man lämna någon när man vet att man aldrig kommer ses igen här i livet?
Catarina kom in och sa att läkaren nu kommit som tagit så bra hand om farmor. Han ville  prata med oss alla och berätta saker så att vi alla visste vad som skett och vad som nu skulle ske. Catarina tyckte att det vore bra om jag kom med in och hörde vad han hade att säga. Jag är glad att jag gjorde det. Jag övervägde först att stanna kvar hos farmor.
Det var verkligen värt att höra allt han sa och det gjorde även att jag var tvungen att lämna farmor. Vet inte hur det hade gått annars faktiskt.
Nu har det gått ett par veckor och obduktionen är gjord, vi har inte fått svaren än så ännu är vi inte säkra på orsaken. Begravningen är planerad och det blir nog fint. En del ser fram emot den på ett sätt. Jag har inte kommit dit än, är för rädd för tiden som går och för att det blir det allra sista liksom.. Rädd för att visa mig så ledsen. Vi i familjen är väldigt olika på sättet hur vi visar känslor och pratar. Tyvärr.

Min farmors mamma sa till henne när hon var liten "gråt, så känns det lättare sen" och det tyckte farmor med. Och jag med. Det ska jag föra vidare till mina barn.

Kommentarer
Postat av: pernilla

<3

2009-02-18 @ 11:04:46
URL: http://pernillape.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback