Döden berör alla.

Åh, det är så sorgligt så det finns inga ord! Inga är död. Mormor har varit så ledsen för sin brors skull, Inga är hans fru (hans förra fru dog också i cancer) och för hennes kärlek till Inga själv. Cancer. cancer. cancer. Denna eviga sjukdom som folk ska plågas av och sedan förlora det som var deras liv. Kanske deras enda liv! Jag hatar det så mycket. Pratade med mormor igår och hon ville så gärna åka o hälsa på henne en gång till. Hon var där en gång nyligen. Jag ringde nyss till mormor för att fråga hur det var med Inga idag. "Hon dog imorse halv sju" var svaret jag fick och därefter kom en hemsk ilning inom mig som for genom hela kroppen. Varför ska man dö? Och vad är sorg egentligen? Jag hatar att sorg finns, den plågan är fan inte lik nånting annat i världen. Den i sig verkar ju vilja förgöra människor. Förstår inte det här med döden, men hatar den ändå. Enda trösten i det här läget är att Inga slipper lida mera. Det är en tröst för alla, även om det är svårt, för svårt, när man förstår att hon faktiskt är borta. Så är det alltid. Man vet vad som ska hända, eller man "vet" det efter fakta av läkare, men man förstår verkligen inte inuti och vägrar tro det alls. När det händer så förstår man fortfarande inte, för ändå.. det var väl inte det här man trodde... egentligen?

Mina tankar går till Inga som inte får vara bland oss längre, inte leva sitt liv mera. De går till Erik som har förlorat sin älskade för alltid och de går till min mormor som är hur ledsen som helst över detta.

Jag är mest ledsen för deras skull. Jag kände inte Inga så väl personligen, men jag är grymt ledsen för henne och för de riktigt nära. Hatar att alla människor måste vara med om det här. Alla borde få leva medan man lever, men hur jävla lätt är det när sorgen plågar en så det känns som man går sönder bit för bit, där inuti en.

Hoppas nu att du får vila i frid, inga mera plågor. Du finns i våra tankar.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback