Sitter här på morgonkvisten så trött och så sentimental.

Såg några gamla bilder igårkväll, inte jättegamla men en sisådär 8 månader gamla, oooups! Just det hihi =)
Jennie som Den lilla bebisen ni vet. Det måste väl vara att det händer så mycket hela tiden som tiden går så fort, för tiden kan ju inte gå snabbare för att man får barn. Isåfall skulle vår tid säkert vara 2009 redan medan de som inte har barn lever kvar i 2008. Och oj så gamla vi skulle bli fort! Eller blir man äldre fortare för att man har barn eller? ;)

Hur som helst, herregud så liten hon var NYSS! Och nu far hon fram över golvet fortare än kvickt när hon riktat in sig på förstärkarens roliga knappar eller fotoalbumen i hyllan osv... Med sin egna lilla stil. Hon blir förbannad när vi tar ifrån henne saker som hon inte får leka med, ja ett jäkla humör kommer ungen ha. Efter mamma, säger pappa. Jag vet inte vad jag ska säga då, haha? Hon har så nära till skratt jämt, och det skrattet... och de léendena hon ger oss var dag ÄR verkligen riktig lycka, det är fullständigt omöjligt att beskriva det vi känner inuti då.

Tänka sig vad det här livet jag fick en gång av min mamma och pappa kunde ge mig idag, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig för bara ett par år sedan, eller ja senare än så till och med. För innan vår Liten kom, så visste vi garanterat inte att vi kunde älska någon såhär. Att det var möjligt... Men det är det och man gör det villkorslöst. Totalt.

Snart är Jennie 9 månader, som sagt jag vet inte var tiden tar vägen. Tycker nyss att vi var på bb och jag knappt kunde röra mig, men ändå rann tårarna nedför kinderna av detta ofattbara som hade hänt.
Ett barn hade vi fått, en liten liten flicka som hade kommit från min mage, ett kärleksbarn som hade kommit från oss. Det absolut vackraste vi hade sett någonsin låg där i en liten glassäng och sov sött eller hos oss, mamma och pappa, för att få del av vår kroppsvärme.
Tänk att det är samma lilla underbara person som nu sitter och leker på täcket på golvet och som snart ska äta sin frukostgröt. Fantastiskt. Lilla barn, vad vi älskar dig.

Satt och tänkte på något stort nyss när jag satt vid Jennie. Det är VI som gör hennes barndom. Det stora som alltid varit för mig, min barndom. För mig på gott och ont. Men Jennie ska få en bra uppväxt att minnas när hon blir äldre. Hon kommer att ha det bra och vara trygg, alltid. För oss är det en självklarhet. Och hon är ju så älskad - inte bara av oss, utan av så många vi har omkring oss. Av vår övriga familj, släkt och våra vänner. Det är underbart att det fungerar så. Underbara människor vi har bland oss, ni är guld värda för att ni finns!

Tänkte bjuda på några otroooooligt gamla bilder ;) Blir lite blandat nu då...