Att leva med en smärtsam kronisk sjukdom

Endometrios är en kronisk sjukdom, det finns inget botemedel men det finns olika behandlingar, dels med hormonpreparat dels med operation, för att lindra besvären av det. Graviditet kan minska eller ta bort symptomen tillfälligt, och smma gäller när man kommer i klimakteriet. Man kan ha en mängd olika besvär men det mest genomgående för alla är smärtan.

Jag är inte expert ännu på det här men ska försöka ge en kort enkel förklaring av sjukdomen.
Endometrios kommer av att livmoderns slemhinna finns på fel ställe, vilket orsakar smärta och inflammationer. Vid menstruation stöts endometriet ut via livmodertapp och slida men det händer också att slemhinnan åker ut genom äggledaren och endometrioscellerna (cystorna) kommer då ut i buken. Allt kan inte tas bort av immunförsvaret utan kapslas in och ger kronisk inflammation.

                        

Inte konstigt att man har haft så ont tänker jag nu!

Jag har Endometrios, och kommer alltså aldrig att bli av med detta. Jag fick diagnosen i april av en specialistläkare på Universitetssjukhuset här i Linköping, som hade misstänkt detta för ett år sedan då jag var där p.g.a. extrem smärta. Man kunde se Endometrioscystorna redan för 4 år sedan när jag via kejsarsnitt födde mitt barn.

Mina mest framträdande besvär är:

Extrem menstruationssmärta
Extremt ont vid ägglossning, ofta så ont att jag inte kan gå
Ryggbesvär, liknande ischias, med strålningar ut i benen
Symptom som liknar de vid IBS (känslig tarm)
Besvär som påminner om urinvägsinfektion
Mensrubbningar
Hög infektionskänslighet, blir alltså väldigt ofta sjuk
Utmattning
Feber
Illamående
Korta depressioner
Oro över att inte kunna få fler barn

Det dagliga livet är alltså väldigt påverkat och när smärtan är som värst kan jag inte gå, inte arbeta och mitt humör är mycket påverkat. Alla besvär som den här sjukdomen orsakar är väldigt tufft för både mig och min omgivning. Måste ofta stoppa i mig smärtstillande för att klara vardagen.


Känslor lite ur fas

Rensade ur en garderob igår när jag hade en stunds energi. Som alltid vid sådana tilfällen finner man ju saker som man glömt bort! Farmors filt var höjdpunkten igår. Och den hade samma doft som allt hos farmor, fortfarande fanns den underbara doften kvar! Och jag med dofter, för mig är luktsinnet det som ger mest minnen till saker. Det är som något gammalt vaknar till liv vid vissa lukter. På gott och ont, men mest fina minnen brukar det vara.

Minnen var det ja. Det rör sig många minnen och mycket känslor inom mig nu, det är väl så ibland för alla. Jag längtar till framtiden, framtiden är ju allt framför mig förstås men jag tänker mig lite längre fram. Just nu är saker som varit rätt jobbiga för ATT de just varit... Alla lever väl med sina plågor inrotade, livet som sådant.

Varför måste det alltid vara så att man saknar vissa så mycket att det gör ont, ont, ont...


                                                   


När man tror det värsta

Det var väl ett par månader sedan, jag minns inte när alls faktiskt för har nu förträngt det hela en längre tid, som jag upptäckte en liten knöl i mitt ena bröst...

Skräckslagen var bara förnamnet på mig då kan jag lova och den kvällen skakade jag av oro, och var bra nedstämd en tid sedan. Skulle jag ha bröstcancer som är det jag är mest livrädd för att få i livet? Det är så hemskt många kvinnor som drabbas!

Nog visste jag med att det verkligen inte behövde vara någon fara, men när man upptäcker något avvikande så kan man inte riktigt styra chocken och känslorna man får just då och det är nog ganska vanligt att man tänker och tror det värsta.

Eftersom jag är under 30 år så var jag tvungen att bli remiterad av läkare på vårdcentralen till Mammografiavdelningen på Us. Jag undersöktes på vårdcentralen och skickades vidare. Väntade ett tag på min tid, som sedan blev inställd, men tidigt imorse fick jag byta om till sjukhusrock och en stund senare lägga mig på en brits för att bli undersökt. Skönt med en tidig tid för jag hann faktiskt inte bli nervös den här gången! Trevliga sköterskor var där och sedan kom en man in och gick igenom båda brösten med ultraljud.

Och allt såg BRA ut :) Jag trodde nog det nu efter all tid med tankar som nu gått men det var såklart underbart att få kolla upp detta ändå och höra det positiva resultatet!


Jag brukar skänka en slant till cancerforskningen en gång om året. Tänk på att ören små... Länk här!

Trots stora framsteg inom forskning och behandling av bröstcancer så behövs det mer mer mer! I Sverige dör ca 1500 kvinnor varje år i detta. Detta innebär att en kvinna dör var 6:e timme... Riktigt otäckt :(

                                                    

Utmaning 5

Utmaning 5: En gammal bild på dig själv

Haha :) Nu har jag suttit och tittat i en mapp gamla bilder för att få något till denna punkt... Och jag ler stort. Men ser ni hur kungligt!? ;) Är nöjd, klarade nivån. Nu saknar jag för övrigt mitt mörka hår ^^

Eftersom det ska vara en gammal bild behöver jag väl påpeka att detta är från min 25-årsdag. Inte så gammal då kanske men det är svårt att hitta bilder :) Vi hade fest hemma och alla vännerna gjorde min dag perfekt, de överraskade, sjöng och gjorde en tipspromenad OM mig (hmm..;)). Milla gjorde sina underbara smörgåstårtor och vi gottade så mycket vi kunde! Så roligt det var iallafall! :)



Utmaning 4

Utmaning 4: En bild på något som gör dig glad

Det allra bästa som finns, det finaste jag vet och den mest otroliga kärlek jag då känner är när min dotter SKRATTAR sådär djupt.. När det bara bubblar upp och hon inte kan sluta! Det finns inget som slår det! :)

Jag vet att utmaningen handlade NÅGOT och inte någon. Men det är det här skrattet jag menar som gör mig så fantastiskt glad! Jennie som person lär nog passa in på några utmaningar ändå ;)




Utmaning 3

Utmaning 3: En bild på någon i din familj.

Då vill jag här få med min fina och högt älskade farmor. Hon lämnade oss för nu 3 år sedan. Tiden går rasande fort och det känns inte alls som längesedan det sorgliga och helt oväntade skedde. Saknaden är så enormt stor :(

Bilden är från min kusin Sara's studentfirande


Utmaning 2

                                                    Utmaning 2: En bild på dig själv

Ja då blir det en någorlunda färsk bild på en Thiniz gömd under kläderna som skulle fungera att hålla mig varm från kylan jag kände imorse på väg till arbetet... En frusen mumie typ! Hoppas ni haft en bra dag!

                              

Utmaning 1

                                 Utmaning 1: Några du umgås väldigt mycket med.

                         Det får bli mina små grå då om det ska vara "väldigt mycket" :)
                
                        
                         


30 utmaningar....

Härmed åtar jag mig 30 utmaningar! De kommer läggas ut lite då och då mellan vanliga inlägg =)

1. Några du umgås väldigt mycket med.
2. En bild på dig själv.
3. En bild på någon i din familj.
4. En bild på något som gör dig glad.
5. En gammal bild på dig själv.
6. En bild på din mamma.
7. En bild som du aldrig lagt upp.
8. En person som du saknar.
9. Någon i din släkt.
10. En bild på din favoritplats.
11. En person du kan berätta allt för.
12. En bild på din vardag.
13. En bild från ett ställe du älskar.
14. En bild som påminner dig om gamla tider.
15. En bild på barndomsvänner.
16. En bild på dig själv.
17. En ovanlig bild.
18. En bild på din fritid.
19. En bild som du är nöjd med.
20. En bild på dina närmaste.
21. En person som alltid ställer upp för dig.
22. En bild på en tid du saknar.
23. En bild från i somras.
24. En bild som gör dig glad.
25. En person som alltid gör dig glad.
26. Någon/några som du alltid har roligt med.
27. En bild som du alltid skrattar åt.
28. En tokig bild.
29. Den nyaste bilden på dig själv.
30. Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Gott nytt år!

Då var det snart slut, ett kaos-år som egentligen gjort mig helt slut. Men ett nytt år är på ingående och enormt välkommet! Jag ser fram emot det massor, jag ska hitta mig själv helt igen (vilket är på god väg) och jag ska förbättra mitt liv mycket i år. Det ska bli spännande, roligt och jag ska fylla hela året med skratt!

Jag vill önska er alla ett jättegott nytt år nu 2012 och hoppas att ni alla tar hand om er ordentligt! Många och stora bamsekramar från mig!

                                                            

Rädda Hugo!

RÄDDA HUGO!

http://hannasblandning.blogspot.com/2011/11/nu-javlar.html




En fruktansvärt orolig mamma...

Minus förstår inte varför mamma är ledsen och gråter mest hela tiden, och tur är väl det! Även om jag tror att det blir ett dåligt besked imorgon så hoppas jag av hela mitt hjärta, kropp o själ att han ska vara okej.. och får fortsätta finnas i våran kärleksbubbla i flera år till. Mitt älskade älskade älskade lilla Minus-hjärta.

Upptäckte igår innan jag skulle sova, när jag gosade som vanligt med Minus som själv begär att mamma ska komma och lägga sig, att det var något konstigt på hans haka. Kändes skrovligt som sår och jag tittade efter noggrant med ficklampa på hans egentligen lilla söta fina vita haka. Den var inte alls så fin längre... små konstiga "finnar" med blod som jag uppfattade det. Jättesvårt var det att se, han ville inte att jag skulle syna honom med starkt ljus precis... Men lite sår här och där PÅ som en böld/svullnad/knöl.. och runt den. Ringde veterinär direkt imorse...

Tid imorgon för "det här måste ju undersökas" enligt hon jag pratade med också. Fick höra talas om allergier osv.. men som även hon sa (som jag alltså tänkt) så är han ju faktiskt inte så ung längre.
Minus är 11 år i år. Jag har inte hunnit med, han beter sig som en kattunge i stort sett. Han är den där lilla bebisen :/ Snälla låt honom få vara kvar här hos oss i flera år till, han behöver mig.. han behöver sin bror Max... och han behöver sitt hem här och alla dagar här som han trivs så bra i.

Och jag behöver honom så grymt mycket :(

Jag känner att jag vet svaret, inte graden av allvar innan röntgen förstås, men jag känner att det inte är ett positivt besked jag får imorgon. Och hoppas så på allt i mig att jag har fel. Låt mig ha fel.. Så fel..


                           

Imorgon är en vanlig dag...

...och det innebär att jag önskar mig lust och energi till tusen!

Läget är väl såhär att jag inte tycker livet är så roligt eller givande längre (och nej det handlar inte om vad jag gör eller inte gör just i det här fallet, tiden måste få sitt med). Saker och ting blir inte alltid riktigt som det kanske var tänkt och som man trott helhjärtat på. Det är som att minsta lilla åtagande just nu känns som ett väldigt stort projekt och som en milslång väg att vandra...
Så ni får ursäkta min brist på engagemang och svar vid försök till kontakt. Det blir bättre.

Men samtidigt så är det ju så att medan jag slösar bort mina dagar med att tänka och bo på soffan, så finns det människor där ute som skulle ge allt för bara några dagar till i livet... Så konstigt allt är. Men alla får väl ha sina kriser utan att känna skuld för det antar jag. Det måste få vara så. Även om denna sak är värd att tänka på i de fall som är gjorda för att lösas och förbättras - så som ju de flesta situationer fungerar.

Efter flera dagar i soffan ska jag nu upp på jobb imorgon, och jag frågar mig hela tiden hur sjutton jag ska fixa det! Önskar mig en enkel helt problemfri morgondag. Ska börja med att få lite sömn iallafall :)

Ha en fin morgondag alla godingar!

Det som var mitt liv...

En uppdatering om senaste tiden vore på sin plats jag vet, och kanske kommer det. Har söta bilder från veckan som var, och det var verkligen en underbar vecka. Mycket kärlek och bus. Men just nu är det inte det som kommer utan det som är för stunden. :)

Drömde inatt väldigt ledsamt - tårar och svett vid uppvaknandet. Jag hade förlorat min röst!
Inte den jag pratar med, men det viktigaste av allt för mig. Nämligen min sångröst.

Sången är en så stor del av mitt liv. En så otroligt stor del av mig, den jag är. Nu var den borta. Kraxade fram något dåligt och det var nån sjukdom tror jag, jag minns inte men kroniskt skulle det vara tydligen. Var knäckt när jag vaknade och en stund efter - tills jag förstod att det var en mardröm. Puuuuh....

Men..

Ikväll skulle jag, efter en tid av dåligt mående (då jag automatiskt slutar sjunga) prova rösten. DET var inte alls uppvaknandet jag hoppades på... Jag spelade in ett dåligt-ljud-klipp-med-mobilen men herregud sjunger jag SÅHÄR? :S Har jag haft så dålig självinsikt verkligen? Och vad har de lärda som hört mig egentligen hört? För det här var dåligt. Dem har fel. Visst kan jag sjunga "tekniskt" sett. Man hallå, var tog JAG vägen i min sång? :S Kändes som jag sjöng som en av de som juryn skulle totalsåga i Idol ;p Det är verkligen inte okej i mitt liv.

Dags för en sångpedagog i någon termin om man får råd, eller ge upp allt med sång totalt..... Det förstod jag nu :(


4 september på ett nytt sätt

Idag är det min farmors födelsedag. Hade hon stannat längre bland oss som hon skulle så hade jag åkt till Åby idag för att fira henne. Men jag har ingen farmor att fira. Skulle velat åka in till graven och suttit där en stund men har tyvärr ingen möjlighet till det heller.

Så jag skickar en miljon grattiskramar i mina tankar och i mitt hjärta och hoppas att farfar firar henne med en massa extra kärlek idag.

Grattis älskade, saknade, du <3



Veckorna med henne går så fort!

                         

Nu är det åter söndag och det blir Marcus vecka med vårt älskade lilla hjärtegull. Det känns som vanligt sorgligt och jobbigt. Men jag ska försöka hitta på lite saker :) Och som Jennie säger i ett lite halvvuxet tonfall.."då kommer ju du sakna mig, meeen jag kommer ju en annan dag vet du mamma" :D

The bright side of the star

When the star shines brightly again should I see life before me,
the future that I wish I knew anything about.
But now it's just a light shining from the moon, which appears on the dark sky, which reaches me.
I'm lost in myself, lost in life, lost in the world I live in.
When the star's bright side again become?


Tankarna till Oslo och Utøya

Mycket händer inom mig och i livet, som senaste året - nivåskillnaden på känslor är densamma. Småsaker är fina.. saker man gör, hittar på som är underbara och som jag kanske tar upp snart. Aktuellt är att jag jobbar på Universitetssjukhuset denna veckan och jag tycker att det känns väldigt bra. Vilsen i allt, men nog har det känts bra :) Och pyssligt som jag vill ha det, i arbetet med arkivering. Verkligen trevliga människor är också guld. Är tacksam för detta :) I helgen var jag och Jennie hos pappa/morfar och Catarina på Trollstigen med (ovanför Åby där jag är ifrån), det tyckte vi mycket om. Sov över där, åt gott, busade och jag plockade ett par liter blåbär att ta med hem. Mycket trivsamt alltihop, och fint att få tillbringa mer än 1-2 timmar nångång varannan eller var tredje månad med dem jag älskar för en gångs skull.... Jättefint <3
 
                                                          

MEN. Livet blir påtagligt. Det sker saker så nära. Sådana fruktansvärda saker! Visst kommer jag skriva om saker som vanligt. Men just nu känns det svårt, och som sagt ett så för påtagligt helvete för folk runt om...

Mina största tankar går till Norge. Speciellt då till offren för det hemska som skett, till de skadade och till alla de anhöriga för de som drabbats av helvetet i Oslo och på Utøya. Jag lider verkligen så mycket med de alla, och även med de som bara bor i Oslo utan att vara nära anhörig, känner ett par stycken boende i Oslo. Tankarna går till er och som jag sagt.. jag skulle vara livrädd att befinna mig där. Bara av att se och höra om allt. Som ni ju varit och är.

Det är fruktansvärt.. det är vidrigt.. hemskt.. något som aldrig skulle kunna inträffa för mig. Men det har hänt. Man kan läsa om det, se bilderna.. Höra de överlevandes berättelser som de knappt orkar avsluta. Jag hoppas verkligen att de överlevande som kämpade på Utøya klarar av att gå vidare så småningom. Efter att ha sett sina vänner skjutas som svampar blir plockade. Jag undrar, men vill aldrig aldrig få veta, hur man ska kunna leva sitt liv efter att ha varit med om detta.

En tragedi som inte finns ord för.


Tack för värmen!

                      

Man blev lite paff när man såg ett inlägg om sig själv i en blogg! :D Men det var förstås inte vilken blogg som helst ;) Har dock inte läst några alls på länge så nu är jag helt varm inuti! Tack gumman, det där behövde jag!
Texten i inlägget var "Jag saknar min andra syster. hennes skratt, samtal och kloka ord." Så fint skrivet, och så mycket detsamma Freyda, hjärtat. Skickar en stor våg av kärlek rakt till dig.

Lillasystern Ida

                    
                     Fotograf: Christer Hedlund

Det här är "min Idis". När jag var liten, mellanstadiet nångång ute i Åby så fick jag en av mina högsta drömmar besvarade. Sudden kom till oss. Som en liten skitsöt tussig hårboll, med världens temperament. Hade önskat mig en katt så länge och så till slut skaffade mamma och Christer vår katt Sudden av rasen Shell Cameo. En perserblandning... ingen "jag-har-intryckt-ansikte-och-fasligt-rinnande-ögon-och-svårt-att-andas-katt", för att detta tycker vi inte är okej riktigt. Men världens sötaste lilla ulltuss uppenbarade sig en dag och smög försiktigt ut ur buren, hemma hos oss. Han blev dock en riktig hårding. Världens goaste lilla hårding som jag sörjde något fruktansvärt mycket när han redan vid 8 års ålder var tvungen att lämna oss p.g.a. sjukdom.

Den här Sudden var alltså "min" första kisse och kommer alltid leva kvar djupt och hårt inne i mitt hjärta för alltid.

Bilden här är inte Sudden (borde hitta en bild på honom med :)), som ni är många som ser, utan detta är Ida. Suddens och vår "lillasyster". Är inte Ida söt så säg! :) Och en väldigt fin bild överlag. Hon är go Ida. Tyvärr ganska tillbakadragen (säkert ett spår av att Sudden skulle vara den som bestämde ;)) och lite väl mycket volym och stök kring hennes uppväxt. Men bra go iallafall, och jag kan sakna henne ännu ibland. Fast att jag flyttade hemifrån för 11 år sedan. Det är kul att hon minns mig, trots att vi ses så sällan. Fina lilla Ida.. Se nu till att vara helt bra i tassandet snart och lev så länge du bara kan. Du är älskad.