Jag bara går runt här hemma och försöker göra saker som behövs, men ständigt är hon i min tankar. Undrar hur det går hela tiden. I den här situationen kan jag säga att jag faktiskt skulle vilja veta framtiden om detta. Jag tror att det skulle vara bättre. Ovissheten om hur det ska gå knäcker mig. Jag håller mig uppe och försöker le för Jennies skull men är så trött så trött av det här och tårarna vill ut men jag försöker hålla mig nu när jag är ensam hemma med lillan. Det allra värsta är ju att jag är så otroligt rädd. Det går inte en minut utan att jag är hos henne... Hoppas hon känner det. Vi är så många som älskar henne och vill att det här ska gå bra, så många som tänker och önskar.
Hon ligger ännu sövd med respirator. Det är bra, då får hon vila. För hon har lovat att kämpa, då kan hon väl inte ge upp?
Vill be, men jag vet inte ens vem jag ska be till längre. Det får räcka nu, hon borde få komma hem och må bra. Är så ledsen och det känns som att någon sliter i mitt hjärta, och kroppen känns mest fylld av sorg, tyngd och tomhet.
Hoppas att allas vår kärlek ger henne styrka att fortsätta. Jag älskar dig så.