Livet fortsätter nu, även när det är mest som ett helvete av drömmar och känslor av saknad och orättvisa. Jag saknar min farmor lika mycket än och jag tror att det dröjer många år innan det blir bara lite lättare. Man får ta det som man vill, men min farmor och jag hade en speciell relation. Hon är speciell. Inte bara för mig.

Det har nu gått ett halvår sedan den dagen på sjukhuset när hennes liv här med oss tog slut. Det är inte ett dugg lättare nu vill jag lova. Inte pyttelite ens. Men jag hoppas, och vill tro att hon och farfar.. hennes livs älskade, är tillsammans. Det gör det lättare när jag tänker på allt hon går miste om här.

Idag kom pappa hit med farmors guldarmband hon alltid hade runt högra handleden. Jag har undrat över det armbandet och även över ett halsband som verkligen är hon. Halsbandet i guld med ett hjärta har hennes dotter/min faster nu, och jag har nu armbandet. Jag blev så glad! Fick också ett par guldörhängen och en ring. Det är fina minnen.

Älskade farmor, en ängel till låns du var.