Ett stort, jättestort, behov av att skriva.. av att känna.. av att slippa vara själv. Men jag skippar orden och meningarna som emellanåt vill skrikas ut. Har använt dem hela dagen. Till vissa har det jättestor betydelse, till vissa kanske inte så mycket alls. Och till vissa är de precis som alltid, och jag älskar det.

Du var mitt allt. Du är mitt allt. Allt. Allt. Allt.
Du är mitt allt, jag vill ha dig här. Här hos mig.
Du är mitt allt. Mitt liv.