Jag hatar det här
Tänk om alla kunde komma hit jättesnabbt när jag verkligen behövde. Att jag kunde slänga ut ett par vingar fort åt alla så att de kunde komma hit och bara hålla om mig och säga att det ska bli bra, eller helst att detta är en fruktansvärd mardröm. Jag visste nog inte att sorgen kunde bli såhär stor, såhär hopplös och mörk. Såhär jävla frustrerande! Hur gör man egentligen för att klara sånt här? Hur gör man för att acceptera att man aldrig ska få se en så älskad igen, det går ju verkligen inte. Det borde inte gå! Acceptera att någon man älskar inte kommer vara här mer...
Kommentarer
Trackback
|