Nu börjar snart ett nytt år då. För mig känns det alltid lite som att jag börjar om när vi byter årtal. Känner ni så med? Jag tänker lite på året som gått och tänker på vad jag kan göra annorlunda och bättre under året som ska komma. Jag tycker att nyårsafton känns festlig och högtidlig men jag ser det inte bara som att fira in det nya året, utan kanske mer till och med som att ta farväl av året som varit.. och även av allt som skett och varit under året. Jag vill slänga bort det dåliga och glömma, samtidigt som jag stoppar in det bra inuti och gör till fina minnen att bevara för alltid.

Mitt år 2008 har varit det året med mest känslor i någonsin. Det mest starka, största, mäktiga, lyckliga och mest jobbiga året jag upplevt.

Jag har upplevt riktigt äkta villkorslös kärlek när jag fick min dotter. Alla minnen som svävar kring det området är så många och så starka. Jag kommer liksom alltid minnas den där morgonen i februari när jag väckte Marcus och sa lyckligt att "jag tror precis att jag haft ett par värkar" och visste att jag snart skulle få träffa den där lilla tjejen som har bott i min mage så länge. Så overkligt! Jag kommer alltid minnas det riktigt overkliga då ett litet litet litet barn lades upp på bröstet, då jag tittade på henne och sa "är det sant!?" Hon låg där så liten och så älskad och för hennes mamma och pappa var det den mest mäktiga stund de någonsin kommer att ha upplevt. Det bara är så.



Samtidigt som det här året i överlag har handlat om Jennie, och lyckan över att få bli mamma till detta mirakel, så har det även varit ett väldigt turbulent och dramatiskt år.

Morfar dog i slutet av 2007, svåra sanningar om hans dubbelliv tvingades upp till ytan och efterlämnade mycket svåra känslor om honom och min barndom och begravningen var jobbig, samtidigt var jag stor med lillan i magen och mådde inget vidare alls. Men jag kommer alltid fortsätta kämpa med att minnas det vackra och försöka tro på det som var.

Foglossning så att jag blev orörlig och än en gång sängliggande under denna graviditet.
En vidrig och dramatisk förlossning med overkligt onda värkar, men ett lyckat akut kejsarsnitt och ett friskt barn.
Världens finaste tjej började livet med tremånaderskolik och jag sov ett par timmar om dygnet de första månaderna, var helt knäckt och hamnade i en depression (som jag nu klarat mig ur med bra hjälp).
Mormor hjärtopererades och jag var nära säker på att hon skulle lämna oss, speciellt när läkarna ringer och säger åt oss att skynda oss till sjukhuset. Men hon mår relativt bra idag och hoppas hon får fortsätta så.
Flera jag känt har lämnat jorden i år och ytterligare en begravning har jag varit på och mammas vän begravs om en vecka, vilket känns så ofattbart för alla.
 
Jag vill minnas det jag fick ut av det dåliga, den jag utvecklades till av det jobbiga. Vill också minnas alla fler fina händelser som hela Jennies fantastiska utveckling och hennes lyckliga skratt, saknade vänner som är tillbaka i mitt liv, att jag får slippa saknaden av Sandra numera, kärleken här hemma med min lilla familj, de små barn som mina vänner fått det här året, min pappas huvudvärk var inte det farliga jag trodde, min första Mors dag och tavlan jag fick då, min 25 - årsdag, min viktnedgång på minus 25 kilo (!) som bara blev utan att jag gjorde något, när jag var med och sjöng i Jesus Christ Superstar, Sylvia på besök hos oss igen, och så mycket mer som är värt att alltid komma ihåg =)

Det jag förknippar 2008 med är det jag gläds åt varje dag, min lilla flicka som är så glad och gosig, lekfull och busig, som utvecklas så bra så bra och som skrattar och ler mest hela tiden. Finns inget bättre!

Eftersom jag ligger i sängen med bärbara så får jag ta och ha en bildkavalkad av minnen en annan dag snart =)