Max och Minus, mina grå pälsiga barn. Älskade ni. Så snälla, mjuka, lena, trogna, underbara.
Jag satt och försökte komma på hur man talar om i ord hur mycket jag älskar dessa två, men det gick verkligen inte. Jag älskar dem så innerligt att det inte går att beskriva, och jag kan inte på något sätt alls förstå de människor som inte på något sätt alls förstår att man absolut kan älska sina djur så som man älskar sina barn eller andra i familjen, eller utanför med för den delen... För jag gör det och så är det.
Måste också säga att jag är så glad att de fanns hos mig när jag var gravid, som om de förstod. De tog hand om mig på det sättet de kunde göra, och jag glömmer aldrig Minus på förlossningsdagen. Han trotsade sin rädsla för höga ljud och gick inte iväg när jag skrek och grät förtvivlat. Han kom istället mot mig, jag såg honom i ögonvrån och önskade att jag inte skulle behöva skrämma honom. Han fortsatte fram till mig, ställde sig på pallen med framtassarna och strök sig ordentligt men mjukt mot min haka. Jag grät ännu mer, men av glädje till det Minus gjorde.