Idag blir vår lilla tjej 1,5 år!

Tiden går så otroligt fort när man har barn, jag trodde knappt på de orden när andra sa det till mig förut men tiden rusar verkligen fram och vi känner att vi inte riktigt hinner med. Men samtidigt som det är sorgligt att det går fort och vissa tider lämnar oss så har det ändå blivit roligare och roligare med Jennie.

Utvecklingen vi får vara med om på nära håll (tacksamheten är stor!) är fantastisk och varje liten grej som händer i hennes liv tar vi till vara på. Imorse när hon och Marcus skulle in i sovrummet för att hämta en sak, till exempel, så sa han åt henne att vara tyst för att mamma sover - och då viskade hon något och var annars tyst (det har aldrig hänt förut;)).

Hon har kunnat sätta ihop två ord ett par ggr senaste tiden som "åka-bil" när hon sitter på sin Prinsess-bobby och "äta-mat". En dag sa hon till och med fyra ord i rad (fast det ska de väl knappast kunna förrän om lååååång tid? så det var väl en engångshändelse kanske :)), hon sa "det-var-inte-gott" och skakade på huvudet när hon åt något som hon inte gillade. Förövrigt äter hon nästan allt... Nenne vill ha maten vi äter och inget annat så äter vi sill och potatis så äter hon det med, eller gravad lax, eller mögelostsås med vitlökspotatis eller vad det nu kan vara för "vuxenmat". Det är skoj!

Hon springer fram och busar och vi anar en framtida teaterapa, musik älskar hon och ända sedan hon satt i babysittern som bebis har hon kunnat känna takten i musiken, SOM vi tyckte det var kul! :) Hon sjunger också - på sitt lilla sätt, men koncentrationen är stor vill jag lova. Minns hur fascinerad hon var som bebis när jag sjöng, så det med sång hoppas jag stannar kvar som intresse för lilla damen.

Jennie har börjat ta hand om sina dockor och gosdjur lite mer, hon kör dem i vagnen, säger hej åt dem, böjer sig mot dem och pratar med dem.

Vi kan säga saker till Jennie och hon förstår, och gör de sakerna. Till exempel ber vi henne lägga tillbaka saker hon plockat fram - även det som legat framme länge och som inte vore konstigt om hon glömt var hon tog, men duktiga tjejen klarar det galant! :) Och som när vi handlat hjälper hon till att bära varor från under vagnen och kommer ut med i köket.

Sen har vi den mindre roliga biten som vi med får lov att utvecklas inom - TROTSET. Det är inte vårt största intresse här hemma om man säger - men vi klarar det bra hittills iallafall. Fast det skär i mammahjärtat när hon skriker hejdlöst och gråter förtvivlat för en liten pluttsak hon inte får göra, som när hon vägrar sin matstol eller vill bli buren precis hela tiden. Hon blir även arg på faktiskt ingenting - eller vi har då iallafall inte förstått att det är något. Men det är bara att vänta ut...

Jag saknar bebistiden emellanåt - jättemycket. Men ändå är allt mycket roligare nu, speciellt som att det inte var så himla roligt med just vår bebistid. Men det var ju såklart mysigt och gulligt att ha en bebis, om vi då bortser från allt det jobbiga som koliken, amningen m.m.

Vi är väldigt glada för att ha klarat av så mycket och Jennie har växt och blivit en fin liten flicka på många sätt. Kärleken till detta lilla mirakel är verkligen oändlig och det finns inga som helst ord som kan förklara hur mycket vi älskar detta lilla barn - vårt lilla barn. Vår lilla älskade dotter Jennie Tina Miranda.