Ett jobb tack!

H&M har visst återkallat den grå helt underbara koftan på barnavdelningen. Jag var så glad när jag hittade den till Jennie för den är ju så fin och tuff! Helt klart ett av de plaggen jag tyckt varit finast och mysigast, och den har suttit perfekt som lite oversize-kofta på henne med strumpbyxor till, jättegulligt verkligen. Men nu ska vi lämna tillbaka den eftersom den inte uppfyller säkerhetskraven. - Koftan fäller och därför finns en kvävningsrisk om barnet får i sig mycket ludd.


Apropå kläder är det ju inget roligt ämne i mitt liv nu när jag inte har något jobb så jag kan shoppa lite kläder att ha på mig. Jag överdriver inte något när jag säger att jag typ inte har nåt att ha på mig längre. Vill ha lite nya kläder som är lagom, inte för litet och inte för stort - för det är inte vidare bekvämt. Skulle även vilja ha något passande att ha på begravningen. Vill ha svarta strumpbyxor gärna, men de få tunikor/klänningar jag har är svarta och jag vill inte vara helt svart vid det tillfället.

Jag ska börja leta mer efter jobb nu. Har hittat ett par jag ska söka, ett par som jag verkligen skulle kunna tänka mig och som jag tror är givande. Men chansen för mig är väl minimal med tanke på att jag fortfarande har ett par kurser kvar av utbildningen. Men chansa ska jag iallafall, kanske händer det någon gång att man har tur! Är verkligen motiverad till att börja jobba, även om det känns väldigt tungt att inte vara hos Jennie hela dagarna. Man borde kunna dela på sig?

Jag drömde en natt nyligen att M, som jag jobbade hos som PA åren innan jag fick Jennie, bestämde sig för att flytta tillbaka hitåt och ville att jag skulle jobba hos honom igen och jag tyckte verkligen att det skulle bli roligt, och det blev det. Jag jobbade onsdag-lördag så det var perfekt! I drömmen alltså =)
Ibland önskar jag verkligen att det var så på riktigt, men att det var lite annorlunda än förr. Har önskat det i flera dagar nu väldigt mycket faktiskt. Fast jag förstår inte varför själv, vet ju att det inte kommer bli så i verkligheten även om det lät så på honom när han berättade att han skulle flytta. Man tror på och önskar så mycket jämt, blä!

Dags att sova kanske.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback