Det sista av farmor, förutom alla underbara minnen, léenden och tankar som kommer bli framöver, var idag. Det var fint. Familj och släkt, även några av de uppifrån Norrland var här. Det gjorde faktiskt detta en liten bit gladare för det var härligt att få se dem igen. Önskar bara att vi sågs även vid andra tillfällen, iallafall nångång då och då.

Det var en fin och bra ceremoni, och värdiga ord uttalades kring farmors liv som varit. "Hennes älskade barn och barnbarn" nämndes och även hennes barnbarnsbarn (vår Jennie) som hon var så förtjust i. Det var fint, tack för det.
Blommorna som låg på kistan var helt underbara i farmors favoritfärg ceriserosa! Det kändes lite glatt, även att solen sken denna dag kändes glatt. Många fina blombuketter fanns framför och bredvid kistan.

Mina tårar började rinna redan innan då på parkeringen och det var väldigt svårt under ceremonin som ni ju förstår. Jag hade velat sjunga Tryggare kan ingen vara för farmor en sista gång, så många gånger som hon nattat oss "mig, syster och kusin" med den vackra texten. Men då kändes det förstås extra hårt och jag fick knappt fram något annat än de sorgliga känslorna som rann nedför kinderna. Men jag försökte.

Vi var alla hos min farbror Kenneth efteråt, det blev jättebra. Det var också fint att få se deras hus igen. Jag var där en del som liten när vi hade fin kontakt och jag såg honom som världens busigaste farbror och både han och hans Yvonne som så snälla och gulliga så. Saknar dem igen nu.. Har saknat dem mycket Och nu kom ju förstås känslorna tillbaka. Har tyckt om dem så mycket.

Annat finns men som kommer förbli outtalat. Besvikelse och ledsamhet. Men jag får fortsätta som jag alltid gjort. Vill människor så vill dem och då märks det, annars får det ju vara.

Farmors minne är speciellt, det är och förblir djupt bevarat - om hon ändå visste! Saknaden gör ont, ren smärta, ångesten över saker är onödig.. det gjorde hon fint klart för mig med hennes ord sista gången vi sågs innan hon sövdes. Hon är min stjärna i himlen min farmor. I all evighet. Jag ska tänka, påminna mig, gråta och skratta i hennes "sällskap" inom mig för alltid. Jag älskar henne så otroligt mycket. Hon fick ett rikt liv. Hon var en fin person, omtänksam, fantastisk, älskad OCH hon kunde älska - hon älskade oss, hennes familj, så mycket. Om alla bara visste...



Jag tänker ju inte lägga ut fler bilder än detta för det passar sig inte. Men det här är iallafall blommorna från oss som självklart gick i rosa! Jag blev nöjd så det kändes bra. Bilden gör detta dock inte rättvist färgmässigt.