Dagarna går och går. Vi försöker leva på normalt hemma samtidigt som oron o klumpen i magen är kvar. Bröt ihop jättehårt igår när jag förstod hur sjuk hon är och hur liten chansen är... men senare fick jag iallafall veta att operationen hade gått bra (trots allt), förutom blodtrycket som sjönk kraftigt efteråt - det har de fått ordning på nu dock. Läget är stabilt men kritiskt... Är det verkligen henne vi pratar om?
Jag vet hela tiden saker som jag vill blogga om.. saker jag tänker, undrar och saker vi gör, men så fattas den där lusten till allt jag egentligen vill och borde för att jag är så svag och ledsen som det är nu.
Jag har iallafall en bra sak att säga. Det är skönt när man märker hur andra är gentemot vad man själv vill ha och behöver. Jag har några få vänner som verkligen förstår min sorg och rädsla och hjälper mig att klara av både vardagen och att försöka tänka positivt och inte ge upp. Det betyder så mycket och värmer enormt i mig. Min Marcus tröstar och min Jennie ger mig glädje, skratt och pussar hela dagarna. Tur att jag har min dotter säger jag bara! =)

Imorgon ska jag till tandläkaren (antar för att röntga tusen ggr om och planering av det hemska?) sent på eftermiddagen. Är väldigt nervös inför det med. Även fast det samtidigt känns som världens minsta lilla skitsak nu när jag lever mitt uppe i det här som är.

Vika lakan nu, sedan nattinatti!  Sov gott ni...