Det var lite av en chock att se min annars så pigga och rätt friska farmor vara sjuk, hon hade plötsligt blivit lik sin mamma tyckte både jag och Titti (faster). Hon var blek, hade gått ner i vikt och låg där med en massa saker inkopplade i sig. Jag tyckte att det var otäckt. Men samtidigt var det så skönt att fått ha varit där nu och pratat lite med henne. Farmor hade svårt att prata, jag tror att det främst beror på att hon är så torr i munnen och halsen nu. Tänk, hon har inte fått dricka något eller äta sedan NYÅRSAFTON. Kan knappt föreställa mig det! Det var det hon just nu tyckte var det mest jobbiga, och orkeslösheten. Så svag. Det här kommer att ta tid... Känns så fruktansvärt hemskt detta. Hon hade inte ont nu, vilket var skönt att höra. En sak till som var skön att höra var några få ord om ambulansfärden in då på nyårsaftonen. Jag frågade om hon varit mycket rädd, men hon sa att hon inte hade varit så rädd. Det är bra att hon känner sig så trygg på sjukhus och bland läkare, det gör ju hur mycket som helst!
Jag ville få henne att tänka på något annat så jag sa att jag ville trolla bort henne därifrån och hem till sin lägenhet och att hon då är frisk och glad och att vi är där hos henne.
För att inte gråta fick jag vara tyst ibland kände jag, men jag sa lite av det jag kände.. Att vi tycker så mycket om henne, att vi tänker på henne hela tiden och att hon aldrig aldrig aldrig är ensam - hon är ju med oss varje minut.
"Jag vet det gumman, jag vet att ni tänker på mig och tycker om mig"  fick jag som svar, och "jag vet att du så gärna ville komma hit"  Och det värmer varje gång hon säger något sådant. Hon vet vad jag känner.