Jag vet och förstår att det känns svårt för
er i närheten som förstår min sorg.. Men ni behöver inte känna så för jag vet och förstår att det inte finns så mycket att göra eller så mycket alls att säga. Det gör ingenting, det är ju så det är. Vet att ni tänker på oss och det räcker, det borde det göra också för det är svårt för de nära med fast på ett annat sätt. Jag vet att man känner sig så hjälplös och inte hittar ett rätt att göra. Tycker ni har varit så gulliga ändå och det betyder massor. Men det som betyder mest är ju vetskapen om att ni bryr er om mig, och oss.
Jag fick ett kort av svärföräldrarna där det stod en bra text som verkligen stämmer.
"Skulle vilja trösta
men orden blir så små,
för människan är liten
när sorgen knackar på."
