När jag tar lite i taget känns det som att det har börjat hjälpa att skriva igen. Men mina brev till farmor som hon skulle få när hon kommit hem och blivit bättre kommer hon aldrig att få läsa. För nu finns inte farmor mer här i livet hos oss.

Jag vet inte om det är en positiv sak eller inte i skedet nu att jag ser henne så levande. Jag hör hennes skratt, hennes ord och känner hennes närvaro. Men skulle jag förstå istället kanske jag skulle få ur mig det jag behöver. Har svårt att prata om det, jag önskar att jag kunde för behovet finns. Min pappa och jag talar inte samma språk när det gäller känslor..tyvärr (för ändå känns det som att det är honom jag skulle behöva mest), samma med min farbror men honom har jag ändå inget liv ihop med längre (tyvärr). Min faster och jag talar samma språk så där finns den någon jag skulle behöva sittandes med armarna om mig hela tiden. Ja, för just nu känner jag mig så liten så liten...

Jag har börjat sakna dem jättemycket som jag hade mycket tillsammans med som liten, men kontakten har varit dålig de senaste åren även fast vi aldrig tappat den helt. Jag känner mig som jag i deras närvaro och vi delar samma minnen och känslor. Jag hoppas och tror att vi kommer ses ofta och stötta varandra. Prata, gråta och skratta ihop. Det är min faster och min kusin Sara jag tänker främst på och vi förstår varandra bäst i det här hemska.

Som sagt, tar lite i taget.. och jag ska försöka komma till den där dagen också.