Slutet kan nu bara gå åt ett håll för farmor säger dem, fast jag trodde annorlunda sista veckan..., och vårt liv kommer inte vara det vi trott på väldigt länge. När som helst kommer jag inte ha min farmor kvar i livet. De har vakat hela natten då hennes timmar var få kvar redan igårkväll. Jag ska åka in snart, bara pappa och Catarina fått vila lite. Åka in snart, en sista gång. Jag hörde att hoppet är det sista som överger en, det stämmer. Jag hoppas hela tiden, kanske mer än någonsin. Men faktan står mot det jag trodde kunde bli ett mirakel.. ett fortsatt liv.

Bloggen kommer jag allt skriva i igen så småningom, så kolla gärna in ibland om ni vill fortsätta läsa den. Det tar nog ett tag att ta sig upp igen, att få lust till saker.. Jag känner mig själv ganska bra trots allt. Men detta vet jag ändå inte hur jag ska lyckas ta mig igenom. Förstår inte ens varför jag måste göra det nu.

Jag trodde att allt skulle gå bra innerst inne, sedan senaste rapporten, och säkert innan det egentligen. Jag kunde ju aldrig tro något annat på riktigt för det finns bara inte i min värld. Lider med farmor, lider med oss alla och nu vet jag hur det är att verkligen ha ett brustet hjärta. Jag vet dock att hon hjälper mig att laga det igen, men inte som hon kunde förr.

Besviken på livet. Aldrig ska jag sluta älska dig...

Ta vara på dem ni älskar.