Efter mycket om och men... D.v.s. efter skrik och gråt så förtvivlat halva dagen så somnade hon plötsligt där jag lagt mig med henne på sängen. Det här har varit en hemsk dag för det fortsatte när hon vaknade med, jag har inte kunnat hjälpa tösen knappt alls för har inte vetat varför hon varit såhär. Detta påminde mig om koliktiden och när Marcus kom hem sa jag att jag inte ville "ha fler barn för jag kommer aldrig orka!". Efter en stunds avslappning i kroppen med nära till gråt och lite tystnad så blev jag normal igen och var förstås tvungen att säga att jag inte menade det jag sagt. Man kan verkligen bli helt väck och så frustrerad när sitt älskade lilla barn bara skriker och skriker och gråter och ingenting hjälper. Men nu mår hon bättre, och hon är just nu ute för att somna i vagnen med hennes pappa och Mattias på promenix.

Det enda jag har sett på Jennie idag som jag reagerat på är att hennes kinder är väldigt röda. Det går inte bort och hon brukar inte vara röd om kinderna mer än lite rosig när man varit ute i kylan.