Igår när sovrummet var städat och sängen nybäddad, min del med farmors mjuka, lena lakan som luktar så gott, så lade jag mig på sängen och bara andades in doften som alltid varit farmors doft. Då brast det igen. Saknaden blev så nära och intensiv, och medan tårarna rann tänkte jag på hur det egentligen ska gå att aldrig få se henne mer. En person jag älskar så mycket, att jag aldrig ska få prata med henne mer eller krama om henne.. det känns så fruktansvärt och jag vill inte tro att det är sant. Jag tror oftast inte att det är det heller. Det känns för overkligt. Undrar om det går att lära sig leva med sådant här, att förlora de nära för alltid...