Gaaaah, helt slut i varenda liten del av min kropp, nästan iallafall. Har varit en jobbig dag som fan rent ut sagt, men ändå ok på något vis. Konstigt. Började med ett extremt jobbande hjärta faktiskt...

Kl 05,30 ringde klockan efter en natt nästan utan sömn, kändes väl.. sådär? Gjorde mig snabbt iordning för att hinna göra Jennie redo också och så fick vi skjuts av Marcus in till stan. Himmelstalund.

Det låter säkert väldigt knäppt att jag skjutit upp att besöka farmors grav. Egentligen, men ändå inte. Ni som vet ungefär hur jag känt och känner med det här förstår nog mitt tankesätt mer än väl. Jag har inte orkat. Jag har inte orkat för att jag inte vågat eller velat se hennes namn där på stenen bredvid farfars. Jag har besökt farfars grav i 19 år nu och bestämt besökt den varje julafton. Det fanns alltid en tom plats bredvid hans namn även om jag till en början faktiskt inte tänkte på det så mycket. En dag för några år sedan insåg jag riktigt varför. Jo, för där skulle ju min farmor ligga begravd en dag. Vadå, farmor? Nej, hon skulle komma att leva tills jag blev många många många år till, det var ju så det skulle vara. Det förstod väl alla! Och hon var verkligen inte beredd/redo/med på att inte-leva förrän efter hon fyllt 90 år.
Utgången av det och början på det här året vet ni ju hur det gick till. 2,5 månad efter begravningen (nu) bestämde jag mig för att klara av det. Nu kan jag inte ha det ogjort heller. Jag har sett det. Jag har sett namnen bredvid varandra och tårarna rann. En sådan sorg det är det här, en sån tomhet, overklighet och orätt... Tände ljus. Ett för farfar. Ett för farmor. Båda för saknaden och kärleken.