Idag ska jag berätta att jag blev hemskt ledsen och besviken när jag ännu en gång inte fick ett porträttfoto av Jennie när fotografen befann sig på plats hos de små på förskolan. Nej, för det var tårar, tårar och ännu mer tårar som tog över rummet. Hon klamrade sig fast hos mig som en relativt nyväckt Liten från dagisvilan då hennes lilla mor, mej alltså, kom och började byta kläder på henne till den underbara klänningen från Mysplysch och vita strumpbyxor med broderade stora blommor på. Under ett par protester fick jag även göra om hennes små söta toffsar i håret. Hon blev så supersöt som man bara kan vara, men är man ledsen och mammig så är man.

Har nu försökt ta porträttfoto av henne tre gånger, varav ett blev jättebra då hon var 8 månader. Andra kortet skulle man kunna göra en tecknad tavla som ett av "De gråtande barnen" och det sista nu då blev inget för dem ens att skicka till mig. Angående gråtande-barnen-tavlorna älskar jag dem (det kan jag berätta om en annan gång) så jag tycker hon är jättevacker och söt trots de ledsna ögonen och den lilla tåren vid ögat. Men nu blev det inget alls, det känns mindre kul. Så himla synd så :(

I övrigt på dagis så går det verkligen bättre och bättre, hon gör framsteg hela tiden med sin försiktighet hon verkligen dragit till med där. Konstig känsla att de känner henne som en annan liten tjej än den hon vanligtvis är hemma och med dem hon känner :) Men hon är inte ensam om den sorts reaktion när barn börjar dagis. Jag kände så till en början, kanske eftersom jag ju såg hur bra de andra barnen lekte och tog plats. Men det förstås, de var ju inte nyligen inskolade och alla är ju olika.

Tittat igenom ett par "gamla" mappar med bilder och vill lägga ut två här för blev så glad när jag såg dem hihi. Tänk att hon varit så liten (och jag så stor fast det syns mer på resten av picsen ;))! Och här var hon ändå stor mot när hon föddes då hon var värsta minisen ju! :)