Nu har M äntligen fått svar från ultraljudet han gjodre för ett tag sedan. En del i utredningen av hans magsmärta som uppkommit ett flertal gånger och varit så extrem att man blivit riktigt orolig. Fast det extrema har inte varit på länge nu. Jag tror att senaste gången var när jag var bortrest, var till Åland, och vi får höra att han har en sådan attack en kväll. Ensam hemma med Jennie. Det var en jobbig känsla, oro för de båda. Men nu har han tabletter som lindrar attackerna inom några minuter men det som behövs är ändå en operation. Det var nämligen gallsten, en aning vi ju hade. Det är klart det är trist att han ska få det (och jag trodde att man mest fick det som gammal, innan en vän fick det efter att hon varit gravid) men vi känner ändå en lättnad.
Nu VET vi varför han haft så hemskt ont,
nu vet vi att det inte är något farligt,
och nu vet vi att det kommer bli bra.
