Hej pollen, ovälkommen hit!

Pollensäsongen är här. Allergin ett faktum. För mig är besvären ännu bara minimala mot vad det antagligen kommer att bli. Marcus har känt av det ett tag och nu inhandlat mer medicin. Han kom på det en dag för ett tag sedan att det är ju DET som kommit nu. Man var liksom lite oförberedd på det eftersom vintern byttes ut mot vår på en timma - som det kändes. Man har bara längtat till vår och sommar utan en tanke på pollenskiten... Jag har inte varit allergisk speciellt länge, ett par år varav det första året var mycket lindrigt, så för min del är jag inte "van" att ha det än. Därav all otanke på det kanske. Men jag borde inte ha glömt det pga Marcus hemska allergi mot det. Han började för några år sedan och vi satt hemma en kväll och tittade på stora Schlagerfestivalen...

                                                         

Vi hade börjat med vår "poänggivning" som fortfarande lever kvar varje år. Vi bara måste se det där trots att ingen av oss brukar gilla något bidrag i det stora hela (visst, det händer att något är okej). För det är alltid en mysig kväll som vi gör något extra av. Plötsligt börjar Marcus andas jättekonstigt och jag reagerar ju direkt eftersom jag själv haft en sorts ångest/ansträngnings"astma". Jag kokar upp vatten som han får andas över så att det ska bli lättare. Det är så fruktansvärt otäckt att inte få den luft man behöver med så det blir en ond cirkel av paniken som uppstår. Den gör ju att det blir värre. Så får man bara personen lugn så blir det lite lättare med andningen som i sin tur dämpar paniken. Ah, ni fattar nog :) Inte helt ologiskt.

Det blev hur som helst bättre med M efter en stund men man var rätt slut. Vi visste ju inte heller vad det berodde på och hade jag inte frågat om lov att ringa efter ambulans (utan bara gjort det) så hade det gått vägen och han fått hjälp snabbare. Så är det med de flesta karlar tror jag ;) Idag har han förstås medicin av flera de slag inkl inhalator och det eftersom vi vet att det är p.g.a pollen.

Konstigt det där att man inte ska tåla det naturligaste som finns! NATUREN! Inser att det är människornas fel men det är faktiskst sorgligt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback