När Jen ville sova en stund på eftermiddagen så slocknade jag med eftersom jag var så hemskt trött jag också. Fick lite panik i sömnen och det kändes vansinnigt konstigt att ha försovit sig. Jag hade missat Jens första förskoledag! Bra morsa ;)

Ja, så var inte fallet i verkligheten då utan vi har redan varit där idag! Jennie har nu börjat förskolan. För ja, vi kom iväg imorse - febern var som bortsprungen så vad dumt att inte gå tänkte jag när jag såg en pigg och lekfull unge framför mig vid kl 06,30.

Vi gjorde absolut rätt i att gå och det gick långt över förväntan med lilltösen. Hon var blyg i kanske 20 minuter och jag fick inte lämna hennes sida, men sen kunde hon ju bara inte låta bli dockorna, vagnarna, traktorerna, bilarna, böckerna, mysrummet med två megakuddar som golv och sist men inte minst... päronhalvan fröken kom med till henne. Vem tackar nej till päron liksom, det går ju inte! Sen lekte hon också ute med de andra barnen och hon brydde sig ingenting om att det var fullt med okänt folk på gården. Jag har faktiskt tänkt att det mycket väl kan gå jättebra med detta, hon gillar ju barn och att busa så :)

Så nu har alltså vår lilla dotter börjat förskolan och tiden hemma med henne är klar, färdig, finito. Hur känns det nu då? Jo, jag känner inget problem med just "bortlämnandet" men nog är det är klar sorg att hon och jag har gjort vår tid hemma tillsammans nu, att hon blivit så stor att hon numera ska gå på "dagis". Gick och tänkte på det på vägen dit imorse, och en tår vill nog gärna titta fram om man säger... För det har verkligen varit en tid att alltid minnas, både med bra och mindre bra saker men ändå - precis allt är ett fint, lärorikt och fantastiskt minne ändå.

Till att börja med har vi fortfarande måndagar och fredagar hemma tillsammans iallafall, mjukstart ;) Det blir nog finemang det.