Tänk jag visste inte för 1,5 år sedan att man kunde sakna någon såhär fruktansvärt mycket. Jag hade saknat. Men det här är en helt annan sak. En helt annan saknad. Har alla glömt? Det tror jag egentligen inte.. Men går alla bara vidare som att blinka en sekund eller knäppa med fingrarna.. Man undrar. Jag undrar. För varför slutade alla prata om? Jag ältar, ältar, ältar inuti och jag behöver någon så otroligt mycket. Tänk vad hel man skulle vara om alla man älskar fick leva nära en för alltid. Det vore livet. Så borde det få vara. Ofta förstår jag inte alls meningen med allt som sker.

Tackar mina gudar för att jag fick den befrielsen som det innebär att skriva <3