Mycket händer inom mig och i livet, som senaste året - nivåskillnaden på känslor är densamma. Småsaker är fina.. saker man gör, hittar på som är underbara och som jag kanske tar upp snart. Aktuellt är att jag jobbar på Universitetssjukhuset denna veckan och jag tycker att det känns väldigt bra. Vilsen i allt, men nog har det känts bra :) Och pyssligt som jag vill ha det, i arbetet med arkivering. Verkligen trevliga människor är också guld. Är tacksam för detta :) I helgen var jag och Jennie hos pappa/morfar och Catarina på Trollstigen med (ovanför Åby där jag är ifrån), det tyckte vi mycket om. Sov över där, åt gott, busade och jag plockade ett par liter blåbär att ta med hem. Mycket trivsamt alltihop, och fint att få tillbringa mer än 1-2 timmar nångång varannan eller var tredje månad med dem jag älskar för en gångs skull.... Jättefint <3
 
                                                          

MEN. Livet blir påtagligt. Det sker saker så nära. Sådana fruktansvärda saker! Visst kommer jag skriva om saker som vanligt. Men just nu känns det svårt, och som sagt ett så för påtagligt helvete för folk runt om...

Mina största tankar går till Norge. Speciellt då till offren för det hemska som skett, till de skadade och till alla de anhöriga för de som drabbats av helvetet i Oslo och på Utøya. Jag lider verkligen så mycket med de alla, och även med de som bara bor i Oslo utan att vara nära anhörig, känner ett par stycken boende i Oslo. Tankarna går till er och som jag sagt.. jag skulle vara livrädd att befinna mig där. Bara av att se och höra om allt. Som ni ju varit och är.

Det är fruktansvärt.. det är vidrigt.. hemskt.. något som aldrig skulle kunna inträffa för mig. Men det har hänt. Man kan läsa om det, se bilderna.. Höra de överlevandes berättelser som de knappt orkar avsluta. Jag hoppas verkligen att de överlevande som kämpade på Utøya klarar av att gå vidare så småningom. Efter att ha sett sina vänner skjutas som svampar blir plockade. Jag undrar, men vill aldrig aldrig få veta, hur man ska kunna leva sitt liv efter att ha varit med om detta.

En tragedi som inte finns ord för.