Mina evigt bästa vänner. Här kan vi tala om kärlek, tillit, omtänksamhet, bus och liv. Liv i riktigt sann betydelse. Mina sanna vänner som aldrig sviker, som alltid finns där för just mig. Är så tacksam att just dem kom till just mig, att jag fick äran att bli deras mamma. Mina älskade små grå.

Minus var ju till veterinären för en vecka sedan, och kom hem för en veckas behandling av allergiska utslag på hans lilla söta vita haka. Tyvärr upptäckte jag idag efter exakt 7 dagars behandling att det faktiskt blivit värre. Det år mig att inse att jag inte alls har en aning om vad han reagerar så på, och att jag om ett par dagar behöver återuppta kontakten med veterinären. Det här var ju inte kul.. och oros-spökena har tagit tag i mig igen litegrann... Tänk om det faktiskt är något annat, tänk om det är som jag tänkte från början. Tänk om och tänk om. Men så är det när man är orolig för de man älskar mest av allt i hela världen.

Jennie och Max mår prima iallafall, får glädja mig åt det tillsvidare och försöka förstå, tillsammans med djurdoktorn, hur jag ska hjälpa min minsting Minus (till vänster i bild) så att han ska bli bra nångång <3

Det är inte lätt när det är svårt. Ibland skulle det vara skönt att vrida tillbaka tiden, eller allra helst en bra jävla bit framåt. Här står man och trampar på sina egna fötter, aj vad ont det gör! Hamnar lite i tankar och uttrycker livet som Skäringer i lite bitterhet och går vidare till nästa dag. För nästa dag ska ju alltid bli bra, eller hur! :)

Och så åter till vardagen. Måndag. Vilken för jäkla tråkig dag egentligen! Men jag har det så rätt det kan bli i nuläget då mitt lilla hjärta är här nu. Om vi tar bort hysterianfallet på vägen hem från förskolan vill säga ;). Det tog bara två timmar därifrån (tar ca 7 min att gå om man går direkt hem) tills jag fått av henne jackan och skorna här hemma innan hon försvann in i drömmarnas värld - på hallgolvet! Vansinnig för att hon inte fick vara ute längre just då när det var dags för mat och middagssova. Sen var vi helt däckade båda två av utmattning. Ja inte är det lätt att vara mamma alltid, det är en sanning. Men det är tur att jag har världens sötaste snällaste raraste lilla tös för det mesta och att det jobbiga är en liten fjärt i rymden jämfört med vad jag får ut av att just vara mamma :) Älskade lilla unge <3

Ursäkta min vattenskadade kamera kan inte ta så bra bilder.. ;) Vill bara få med glädjen av att vara tillsammans.
                                            
                                       

Minus mår bra. Och han var jätteduktig hos doktorn, om man räknar det som duktigt när en kisse är helt stilla och stum av chock ;) Pälsen var överallt, trots att han knappt rörde sig, pga stressen.. men ack så tuff han var inför brorsan när han åter kom hem igen.

Han har troligtvis fått en allergisk reaktion av något som man inte vet vad, och vad veterinären kunde se nu så verkade det inte vara något annat allvarligt utan en svullnad med sår av reaktionen. Gissa vem som var hur lättad som helst och som tackade veterinären ett x antal gånger (för att hon inte sa det jag väntat mig... det sa jag inte till henne förstås).

Så nu har iallafall Minus växt från bebis till man eftersom han ju har behövt rakas på hakan för första gången! :) Nej nej, så är det inte förstås, han är alltid en bebis. Men han visar sig faktiskt lite tuffare efter äventyret! Nu ska mitt lilla hjärta behandlas i en vecka med tvätt och dyraste salvan jag någonsin sett ;) Sen får vi helt enkelt hoppas att allt blir bra och att han får vara frisk i många år till! <3


                                          


Själv är jag krasslig än, och är på min fjärde vecka med feber, om man bortser från några dagar nästan helt utan när tre veckor gått. Det är dags att kontakta vården igen, och se vad det är för fel, för något är det ju. Idag mår jag sämre än många dagar och jag känner att jag inte riktigt orkar med att vara såhär svag, yrslig, må illa och ha värk i armar, rygg och huvud. Det får räcka nu! Bort dumma sjukdom, bort!