Galet jobbiga drömmar har jag haft senaste tiden.

Förutom de återkommande träffarna (som jag trots tårarna älskar) med min farmor som oväntat lämnade oss förra året, så har jag drömt både konstiga och fina men sorgliga drömmar och vaknar helt svettig. Inatt träffade jag en gammal vän som även han lämnat jordelivet för bara ett tag sedan. Jag har inte träffat honom på flera år, men inatt träffade jag honom och det var ett fint återseende med vackra ord och omfamningar. Det fick mig att tänka lite extra idag på honom och hans sätt att försvinna från oss. Jag hoppas att han valde rätt, för hur kan man veta innan? Och vet man ens efter? Hoppas att han vilar i lugn och ro nu.... 

                                                                   

Det här personen valde att lämna alla för att han helt enkelt inte ville/vågade/orkade mera:

Många tycker att det är fel och egoistiskt det här med att ta sitt eget liv. Jag förstår inte helt hur det kan vara egoistiskt - för i sanningens slutända så är man ju en egen person som borde ha rätt att styra över sitt eget liv. Ingen annan vet faktiskt exakt vem man är eller hur ens tankar och känslor styr en. Man känner sig själv bäst i alla lägen för det är bara en själv som kan sin egen insida. (Att det däremot är fruktansvärt när man har valt ansvaret som det innebär att skaffa sig egna barn så kan tankarna svaja för mig en hel del. Jag känner då att man bör ha undgått sådana känslor eller lärt sig att vilja leva gott innan man skaffar barn, men det är svårt det där... man vet ju inte hur livet fortgår alls). I stort sett tycker jag iallafall att man har rätt att välja sina egna vägar oberoende av vad andra tycker om dem, att man har rätt att styra över sitt eget liv även om det innebär ett sådant beslut som Rickard valde nu i december som var, nästan 26 år gammal.

Sedan är det här förstås fruktansvärt sorgligt och hemskt att det ska behöva gå så långt och kännas så tungt och svårt för en människa, och jag förstår även de nära som har svårt att förlåta dessa val.

När jag tänker på detta så tänker jag mycket på Erik också. Min mammas morbror som tog sitt liv nyligen. Hans fru dog i en cancer de jobbat hårt med att trotsa. Det gick inte vägen, men han trodde att det skulle gå hela tiden. Han ville inte leva mer efter hennes bortgång och det var ett tragiskt besked för oss anhöriga när han efter en liten tid valde bort sitt liv. Jag försvarade honom i tårar medan mormor grät och var arg över hans beslut. "Men jag finns ju, hur kunde han lämna mig?" var den största frågan hos henne och hon anklagade honom för detta ett bra tag, kanske än. Jag har försökt berätta det här om vad jag tycker och hon tar in det ett tag. Men de stod varandra nära och jag inser att det är svårt att förstå det här då. Lider med henne enormt mycket och hur mycket jag än förstår Erik så förstår jag vår sorg över HANS beslut också. Livet är som det är. En del är lyckliga, en del inte. En del känner sig färdiga med livet och tycker att det räcker. En del vill inte bli gamla och sjuka utan dö medan de mår bra och känner sig tillfreds med att de har upplevt glädjen i livet. En del orkar inte vänta på att lyckan och glädjen ska komma, och oroligheten försvinna. Jag tror verkligen att vi måste försöka förstå varandra mer än vi gör. Oavsett vad som händer med de vi älskar, tycker om, bryr oss om, minns.

Jag brukar inte diskutera tro/religion här i bloggen och det är inget jag precis kommer att göra heller eftersom min huvudsakliga tro på människan grundar sig i att alla får tro vad de tror - inget mer med det utan jättebra dock om man över huvud taget HAR en tro tror jag, då det säkerligen kan hjälpa hjärtat sitt många gånger om. Brukar vara ett känsligt ämne detta ;) Men med detta kan jag då även säga att Jennie är inte döpt utan vi beslutade att hon skulle få bestämma detta själv när hon kan det. Och varken jag eller Marcus är med i kyrkan. Han för att han inte tror på Kristendomen eller något annat, och jag för att jag är Wiccan och alltså inte kristen.

Men, det är fint med kyrkor som med många andra stämningsfulla saker och även om jag inte tycker det känns rätt det prästen säger vid ett dop eller att man lovar att älska varandra inför en gud så är det FINT med ceremonier tycker jag. Det här är ju ett superkänsligt ämne alltså, vilket jag heller inte förstår faktiskt :) Men vad tror ni? Tror ni något eller på något? Det är intressant helt klart.

Jag var ju på dop i helgen som var och de hade valt en psalm som jag, trots allt (eller jo jag är döpt från början), blev uppväxt med genom att jag och farmor hade några sånger vi sjöng varje kväll när jag sov hos henne. Jag har alltid sett detta som en "sång" mera och den betyder väldigt mycket för mig då på grund av min älskade farmor. Jag bestämde att denna skulle finnas med på farmors begravning förra året och vara från oss tre barnbarn till henne. Det är liksom VÅR sång. Vilket även innebär att jag kan säga att det inte var helt lätt att höra den igen nu på dopet... För jag grät mer än sjöng den till farmor då förra året, tyvärr. 

                         Den är fin tycker jag, efter min barndom. Tryggare kan ingen vara.

                            

När det händer att man halkar in på bloggar om liv och död, läser böcker om människors olika bisarra öden, får vidriga tankar om vad som kan hända eller om vad som kunde ha hänt OM... Ja då blir iallafall jag helt paralyserad av tankar om livet. Tankar OM livet. Ja, hur ofta stannar man upp och riktigt tänker över just det? Antagligen inte för ofta. Tiden bara går, försvinner. Varje dag går fort förbi och varje natt sover man sig pausande genom livet (undrar hur mycket man sover "bort" av livet, egentligen?). Man bör inte ångra saker man gjort, hittat på eller gått igenom. Inte heller personer man har känt. Men SÅ ofta gör man, ja iallafall jag, så mycket som faktiskt gör att man förlorar tid av det som vi kallar livet. En själv. Allt omkring. Det stora hela. Det som finns för en. Och framförallt det som hela tiden går på utan att man ens tänker på det, mer än några få stunder då och då. Som nu. Borde man då verkligen inte ångra dessa saker som hindrat en från att LEVA? Leva fullt ut, göra det man tycker om. Nej, man bör faktiskt inte ångra något. Man vinner alltid något gott ur saker och ting. Jag tror på det helt och fullt. Man lär sig saker dagligen, och då kanske framförallt av det man ofta hör kallas "misstag". Jag tror inte på misstag, jag tänker att mindre bra saker eller rent av de riktigt dåliga sakerna gör livet. Man har ju faktiskt alltid en möjlighet att påverka hur man tar hand om det efteråt. Hur man låter det förändra. Eller inte förändra.

                                                      

Lev och lär, och jag hoppas ni har en skön dag! Här är det helt okej, jag är trött som alltid senaste tiden så jag försöker tänka att det är okej. Jag gör det jag orkar och det går framåt. Fixar och städar här hemma nu medan lillhjärtat slumrar sin middagssömn i mysiga soffan.