Fick en underbar bild skickad, av min far, till min mail. Kände att jag ville lägga ut den här nu när känslorna vaknade till liv från kylan man använder sig av.
Detta är alltså Thiniz i egen hög person, en rödtott med tandglugg och supersmilet (var kan vi se precis det där numera? ;)). Det är även min docka Lisa som nu Nenne har att leka med.

Men i huvudsak så har vi här min morfar, som var en bästis när jag var liten. Han finns inte längre bland oss men i våra minnen lever han allt :) Vi begravde honom 2007. Med många tårar och en hel del förvirring, av omständigheter, var man kyrkan och tog ett sista farväl. Jennie var också med, fast i min mage. Jag hade en rundismage och hade precis kommit ur mitt värsta sjuktillstånd av graviditeten.. och hade SÅ dåligt samvete och var ledsen över att jag inte hunnit berätta för morfar om att jag skulle få ett litet barn.
Han fyllde 80 år några veckor innan han gick bort. Och jag skulle ha kommit, men skickade bara en kort då jag låg hemma till sängs och på sjukhus den tiden av graviditeten. Skulle titta in hos honom senare med en present och fika, var tanken......

Han gav mig många fina år i början av mitt liv och han fick en egen låt av mig som spelades upp den där dagen... "You raise me up" och sekunderna efter jag fick beskedet av vad som hänt så skrev det ner massa meningar av mig på ett papper. En dikt. En dikt som även blev texten i dödsannonsen. Jag är tacksam för att jag fick göra detta.

Man är gladare :)

Älskade sis har, förhoppningsvis nu ordnat, så att vi kan ses trots min tomma plånbok. Men det huvudsakliga är känslan av förståelse. Jag skäms tillräckligt som det är själv ändå när det är såhär.. för att jag inte äger några pengar. Pengar som ju egentligen är en livsnödvändighet både för att uppfylla basbehoven och även de där andra behoven av att kunna träffa sina nära och kära.
Skriver inte för att klaga när jag skriver om hur livet är just nu. Skriver för att dra till lite självhjälp (som ju skrivandet är för mig), för att de nära ska förstå något av hur jag lever just nu och för att kanske nångång ibland eller helt så småningom kunna vara ett stöd för andra i samma situation. Det känns helt enkelt bra att skriva, skriva, skriva och sen är det ju upp till vem fan som helst att välja att läsa eller inte läsa :) Right? :)

Men sanningen är:

Jag skulle leva bättre om jag bodde billigare, det är jag fullt medveten om. Alltså anser väl kanske många att jag får skylla mig själv när hela den stora megalönen (inte) går till hyran och i stort sett inget mer. Men jag verkligen älskar mitt boende, för första gången i mitt liv sedan jag lämnade det trygga livet då man bodde hos sina föräldrar. Har alltid velat dra vidare... gräset har känts grönare någon annanstans liksom, men aldrig har jag hittat helt rätt. NU har jag det. Jag har bott här i 1,5 år och älskar fortfarande mitt hem som om jag flyttade hit igår! Dessutom, även om det är "för lyxigt" för någon utan pengar, så vill jag varken att Jennie ska ha-inget-eget-rum alternativt att jag ska sova i vardagsrummet. Så jag VILL INTE flytta till en tvåa. Jag vill inte flytta någonstans. Shame on me. Jag vet. Jag står för det och fortsätter lida av fattig-tillståndet för min och Jennies skull (om ni förstår mig rätt). Tills jag har ett bättre jobb, och helst ett och samma. Skulle heller aldrig, även om jag hade velat det själv, flytta på min dotter. Det här hemmet är hennes huvudsakliga trygghet och hon har varit med om en flytt i och med min och Marcus separation. Jennie är väldigt känslig, speciellt i nuläget, för nya saker osv. Jag skulle aldrig göra det mot henne.

En till sak jag är så glad över just nu....

Trots min vanliga protest mot hjälp så satte min mamma in resepengar till mig på mitt konto. Vilket helt enkelt betyder att jag och Jennie KOMMER KUNNA ta oss till mamma och Christer i Söderköping på söndag :) Jag längtar mig tokig! Jag har något att se fram emot, något roligt, trevligt, mysigt! Vi ska sova över där jag och mitt lillhjärta. Vi ska fira mamma på måndagen eftersom hon då har fyllt år. Hon fyller 57 år imorgon, min lilla mamma, som inte ser ut att vara en dag över 45. My lovely mum! Hon är bland det bästa jag har och förstår mig och framförallt... lyssnar. Kommer även då på måndagen att få träffa min kära mormor och Margareta <3


                                                       Min fina lilla mamma <3
                                       

                                   

Hejsan hoppsan!

Nu slänger jag ut en bild på mitt nuvarande feta JAG ;p Och meddelar samtidigt att härmed slutar jag med min skitmedicin som orsakat dessa 12 kg + på två månader! Ringde läkaren häromdagen för att få byta, men då var hans teletid inställd och idag glömde jag, och NU har jag verkligen fått nog. Nu åker helvetet i soporna och vi kör igång nya livet som innebär att gå ner alla de här monsterkilona så att jag får må bra igen på det sättet iallafall =)

Sånt är livet, bara att ordna tillrätta igen!

Man kan älska när man får hela livet att växa som till snö en riktigt riktigt sen höstnatt,
men hela livet kan växa som till is när just den snön blir till verklighet,
och när snön sedan början falla, blir den till vatten...
Den droppar och droppar och droppar...
...innan kylan kommer igen.
Kylan blir sedan till en sen höstnatt, den blir till snö, den blir till vatten och den börjar droppa...

Men dropparna blir till kristall när det fryser till igen..
Men det ingen vet, det är att kristallerna varar för evigt.

Det är verkligen inte lätt när det är svårt kan jag berätta! Men jag är nu frisk iallafall, mitt knä mår bättre än förra veckan (fast jag ska ju på jobbet imorgon igen....) och jag är bara trött efter sviterna från maginfluensan.

Men.. så är det ju ångesten också. Det är ju mer ovanligt numera tack och lov men nu har den fått napp i mig igen. Var nog ett par veckor sedan. Kanske bra om man ser till att veta vad man vill i livet och strävar efter det nångång istället för att bara stå här o trampa och må dåligt!? Jag vet bara inte hur man gör... Tänk att det skulle ju "bli så fasligt jävla lätt att bli vuxen istället för tonårsskiten man levde i". Men svart på vitt: När man är tonåring FINNS iallafall stöd och hjälp om man vill och kan ta emot den. När man är såhäääär vuxen får jag banne mig fixa livet själv! Thats it. And I will. På något sätt. Jag är ju själv förälder nu och min flicka har och kommer få ett fortsatt fint liv. Det är iallafall min huvudsak i livet :)

Förövrigt saknar jag just min lilla tjej så hjärtat nästan brister! Vi har inte setts på 9 dagar! Längsta hittills ifrån henne och det skär så mycket i mig. Imorgon ska jag hämta henne på förskolan, och jag längtar mig fullständigt tokig!

(Rättar: Jo vi har visst setts under dessa 9 dagar men bara när jag var hos Marcus med henne efter förskolan, då han var i Sthlm, så jag verkligen längtar ihjäl mig till imorgon! Och då får hon och jag umgås i 8 dygn! Minus arbetsdagar/förskola förstås... Tänk att man knappt får se sitt barn man skapat p.g.a. alla måsten...)

Jag och Linn hade en lite smårolig konversation på facebook efter ett statusmedelande av henne skrivet. Men det jag vill säga här är att jag är så innerligt glad över att äntligen få säga att "jag mår bra" när någon frågar. För det var det hon undrade och jag kunde svara såhär... (äntligen!)


 

Eftersom jag inte längre är så engagerad i vissa av mina teman här så tänker jag starta en ny grupp (och antagligen ta bort vissa) som ändå infaller då och då och då... och då. Jag tänker mycket, minns mycket. Som säkert de flesta av oss. Ni vet de där ögonblicken... Ögonblick i livet. Stunder som har betytt en massa, både bra och dåligt. Men minnen som fastnat helt enkelt. Och även ögonblick som bara skär i en så mycket för att de återkommer så ofta. Jag lär nog dra världens blandning här. Från minimibetydelsefulla (eller lösa) drömmar till riktigt jobbig (för mig) historia. Men som sagt... Ögonblick! :)

Jag tänker börja med ett ögonblick idag som ledde mig till ett annat ögonblick för en tid sedan....

Jag tänkte att om iallafall köket blir klart. Alla skåp och lådor.. ja allt är uppdelat. Färdigt, klart, okej. Ja, nog måste man kunna skapa någon liten julstämning trots alla ickekänslor för julen detta år? Sagt och gjort. Jag försökte. Julgardiner i köket iallafall, okej. Det går framåt, jag kan känna litegrann. Har alltså lite hopp om att bli och känna som jag igen ;)

Stod och strök gardiner, lugn musik i högtalarna, ensam hemma. Hamnade plötsligt tre år tillbaka...
Hade en enorm mängd bebiskläder på lager. Allt skulle tvättas (parfymfritt tvätt- och sköljmedel = noja!), allt skulle strykas. Jag stod i timmar och strök babykläder. I telefonen var min farmor. I timtal, ja hur många timmar som helst!) Hon tyckte att jag borde ge mig. Stå där och stryka varje litet yttepytte-litet plagg... plagg efter plagg efter plagg... Med min jävliga foglossning. Varför stod jag där och strök? Jag vet inte. Men det är en av de timmar jag minns mest och som de flesta timmarna med min farmor som lite mer än ett år senare lämnade mig. Oss. Mot sin vilja. Det är ett "ögonblick" jag vill nämna som jag kom att tänka på sådär extra mycket idag. Farmor och telefonen - hon där i med sitt höggravida barnbarn med jävliga graviditetsbesvär som vägrade göra på annat sätt än som de som mår bra. Allt skulle ju vara perfekt. Ett perfekt minne för livet. Vi pratade om ALLT. Hon och jag.

                                         

...visserligen bara en del av mitt liv, dock den största tänkbara delen. Den där genomtänkta, högt planerade äkta tiden som skulle vara för alltid - men som inte blev så i brist på saker. Nu har jag fått veta att det stämmer: Det blir aldrig som man tänkt sig! Men jag vet iallafall, att man får göra det bästa av saker som sker. (Och hoppas att man överlever livet ;))


Jag inleder väl själva släppet av bomben... med det allra mest väsentliga som någonsin kommer att existera, vårt barn.

Jennie på halvtid. Jag och Marcus har separerat. Egentligen sedan en hel tid tillbaka, trots att vi bott ihop. Vi är överrens och nära vänner, och vi siktar gemensamt på ett och samma mål - att vårt barn alltid ska må bra och veta att hon kom till oss av kärlek, och alltid kommer vara så ovillkorligt älskad av oss båda.
Det som händer är ju i grunden våran grej. Men blir nu tyvärr även hennes, och vi hoppas innerligt på att hon kommer ta detta bra när vi nu flyttar isär.

Månaderna har gått efter vi bestämde oss, nu är iallafall tiden redo och om en vecka är vår lägenhet min. Och hans nya bostad ligger några minuter härifrån - så att vår dotter ska ha nära mellan oss och att vi bor nära dagis båda två. (En aaaaaaning sotis på dig Marcus för balkongen kan jag känna! ;))

Vi tror på det här och hoppas att ni låter det vara vår grej när chocken släppt, och inte göra någon stor sak av det hela. Vi kommer försöka förändra livet så lite som möjligt utöver allt det som naturligtvis sker i ett sådant här läge. Vi är som tidigare nämnts vänner (nej inte bara inte osams - utan vänner som i att tycka om, umgås och ha kul), han är mitt barns underbart fina far och en av de bästa människorna jag fått äran att lära känna i mitt liv. 

Lyckan över våra fantastiska minnen, allt fint vi upplevt och tokgalet vi hittat på tillsammans är oändlig. Vi har växt upp, blivit vuxna tillsammans och format varandra på gott och ont - sådär som det är för alla. Det är ju något som alltid kommer att finnas kvar, och det känns bra. Vi är ju alltid en del av varandra för allt vi haft.

Och så börjar plötsligt mitt nya liv. Håll tummen :)


                              

På stan HÖRDE JAG MIN FARMOR ROPA "THINA"....

Jag stod i kassan och skulle betala och blev helt ställd så jag stannade upp och sen fattade jag knappt vad jag höll på med :S Konstigt, att man kan höra henne SÅ väl fortfarande. När det väl gått upp för mig att jag måste ha hört fel försökte jag enträget behålla rösten som sa mitt namn i huvudet. Ville försöka höra henne så länge som möjligt.... Blev så mest nedstämd efter det här och saknaden skar riktigt jävligt inuti min kropp hela tiden när jag fortsatte höra det jag hört. Men jag älskade att jag hörde henne. Vill mer... mer. Jämt.

Kan inte förstå att det är sant. Varför kan jag inte bara få ringa henne och prata om allt!!

                                

Den här hittade Marcus förut o ville att även jag skulle se. Vi tyckte att liksom.. hmm.. Jaha, var det bara så lätt så!? :D

Skrika lite tyst ut i låtsasvärlden att jag bryter ihop snart av att aldrig få SOVA om nätterna! Man vaknar på morgonen vid ca kl 05.30 efter att ha haft en jävulsk natt med mardrömmar och med tusen miljoner avbrott i det som försöker bli någon sorts djupsömn någon gång under nattens timmar då man bör just det.. sova. Man vaknar av hets, hets, hets och vill bara gråta = även det mest ett resultat av alldeles för lite sömn.

Jag tyckte förr att jag var gjord till att få barn, levde för att bli mamma. Och jag tycker det än. Men ibland när det är som jobbigast tvivlar jag, liksom en miljon andra mammor gör gång på gång utan att våga säga det högt. När det är jobbigt hemma eller livet är jobbigt, eller som nu när man inte fått sova ordentligt på flera veckor (och om jag ska se till många icke-föräldrars sömn så har jag ju sovit dåligt i mer än 3 år nu, eftersom det just inte varit lätt här) så tvivlar man. Jag har ett mycket krävande barn, men jag älskar henne djupt, djupt, djupt hur jobbigt det än må vara emellanåt, och hur lite sömn jag än fått. Lilla hjärtat mitt.
(Det jag tvivlar på då och då är min roll som mamma, inte på mitt barn. Kan vara bra att påpeka ;))

Just nu har tösen börjat dansa till Chesslåtarna i sin "prinsessklänning" och med min gamla docka Malin, hon ler och roar sig lite själv. Då, nu.. i den här stunden kan jag omöjligt förstå hur hon nyss var så hetsig och krävande... Det är ju tur att alla stunder inte ser likadana ut! Oavsett bra eller dåliga. För annars skulle man knappast kunna uppskatta det bästa på samma sätt.


                                                   

(Tillägg: Detta gäller förstås PAPPOR också, kan också vara bra att tillägga. Men jag skriver utifrån mig som mamma ;))

                                    
                                     

I miss that moment, om man säger... Slitet, argt och lite sorg över en människa som ändå kan le, skratta och njuta för att en av hennes absolut bästa vänner gosar ner sig i soffan och ser en av hennes favoritfilmer med henne. Mer stunder av det tack älskade du <3

Klockren, perfekt och helt okej bild förövrigt... ;)

Tänk jag visste inte för 1,5 år sedan att man kunde sakna någon såhär fruktansvärt mycket. Jag hade saknat. Men det här är en helt annan sak. En helt annan saknad. Har alla glömt? Det tror jag egentligen inte.. Men går alla bara vidare som att blinka en sekund eller knäppa med fingrarna.. Man undrar. Jag undrar. För varför slutade alla prata om? Jag ältar, ältar, ältar inuti och jag behöver någon så otroligt mycket. Tänk vad hel man skulle vara om alla man älskar fick leva nära en för alltid. Det vore livet. Så borde det få vara. Ofta förstår jag inte alls meningen med allt som sker.

Tackar mina gudar för att jag fick den befrielsen som det innebär att skriva <3

Vet ni vilka "Det gåtfulla folket" är? Det är våra barn.

Alla små barn i hela världen tillhör det gåtfulla folket. De lever som i en helt annan värld än vi vuxna. En helt annan värld. Ett främmande land som vi hela tiden försöker förstå. Trots att vi varit där så intensivt och engagerat så minns vi inte. De tänker, lär och vet saker plötsligt och allt går i ett rasande tempo.

Ändå har de tid (jag inser att hela världen just inte fungerar så tyvärr) för dem själva - för att vara just dem och att vara just barn, eller vad de nu är för stunden. De leker och befinner sig i andra tider, på andra platser, i drömmar och i verklighet. Ett tankesätt och en enorm fantasi de har som är som att det var ett helt liv sedan vi vuxna hade ens en liten möjlighet till att leva i. Jag minns att jag lekte och verkligen LEVDE men kan omöjligt förstå hur jag tänkte och kände under lyckans tid. Men man blir något av att få leva ut, av att få vara barn och framförallt genom att få vara älskad.

Jag hoppas att alla människor en dag ska ta väl tillvara på sina barn, och på andras barn. Önskar våra nästa, våra barn, vår framtid.. en mindre "fel" värld och ett léende från varenda vuxen person de möter.


                             
                     
                     
                

     
Det finns en låt som är så vacker, Det gåtfulla folket med Carola. Mycket fin och så sann    
textmässigt. Googla! :)